Åh, dagens ångestladdade ämne i höstens Extreme-makeover life editions efterdyningar.
Att ha fyllt 25 och fortfarande inte kunna formulera sina framtidsplaner utan att de drar iväg över bladet
och vidare ut i en verklighet i konditionalis.
Det kunde varit enkelt, hade jag bara...
Men me voilà: obeslutsam, ofärdigutbildad, svårdefinierbar, knappt antagningsbar (desperat förhandlandes med Lunds universitet om min behörighet till vidare utbildning, ingen tycks förstå vad det är jag har gjort de senaste tre åren, hade jag bara vetat skulle jag talat om det för dem).
Med framtidsplaner på att bli lärare, språkkonsult, journalist, översättare, Fredrik Lindström-vikarie, författare, förläggare, jobba på ambassad, för EU, på DN eller för Nordiska språkrådet.
Vad som helst går an, egentligen. Så länge jag slipper att välja, så länge någonting nytt alltid föresvävar,
så länge det finns ett svindlande chissà?, ett löftesrikt vem vet?
Vad gäller övriga framtidsrubriker hade jag nog alltid trott mig vara mer rafflande.
Tagit 25 år på mig att inse att jag egentligen är ganska konventionell.
Jag vill ha det där, ni vet.
Samma som så många andra.
På en plats där jag känner mig fullständigt språkligt och kulturellt inkluderad.
Där tillvaron känns självklar, och inte som ett ständigt föremål för ifrågasättande.
Det gör ingenting att många av er som förr tyckt mig vara spännande nu upplever mig som prosaisk.
Ser ni inte den obestridliga romantiken i att lämna ett främmande land för att återvända till utgångspunkten, att hitta något av substans på en plats man tidigare avskrivit, att medvetet få välja det som en gång automatiskt tillskrivits en, då kan jag inte hjälpa er.
Allt det där andra - jag har gjort det, jag bär det med mig, och - som Fred Astaire skulle sagt - ni kan inte ta det ifrån mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar