När jag vaknar är du där, det är den vackraste av börjor.
Därefter följer dagen, flyter, eller makar sig sakta framåt, som den alltid gör.
Blek dimhöljd sol - ett vitare ljus sällan skådat över stadens fasader.
En tidig vinterkyla och värmen hos vart andetag står som rök i luften omkring en.
Fontänernas förunderligt klara vatten tycks kritaliseras i luften, och lämnas hängade likt
istappar mot oktoberhimmeln.
Allt är där,
man han har inte valt,
dagen skriver sig självt.
Man tinar tankarna med obegripligt stora kaffe,
läser medeltida dikter framlänges och baklänges,
man förstår allt eller inget -
det finns inget däremellan.
Man läser dikterna,
man har inte valt,
någon har ju skrivit dem.
Man samlar fräknar i solen.
Dagen svalnar,
man ordnar något -
någonting måste alltid ordnas -
man har inget val,
man ordnar och det känns bra.
Faller kvällen.
Sakta beger man sig hemåt.
Och slutligen skriver man något.
Något måste man skriva själv.
När jag somnar är du där, det är det vackraste av avslut.
Fint.
SvaraRaderaXxx