And you come to me, whenever you please, more than ever in the nights

                           

Den litterära återvändon

En annan sak som september för med sig är la rentrée littéraire. Böcker så nyskrivna att trycksvärtan ännu inte torkat. Som tvekande knarrar i pärmen då de först öppnas, som bjuder motstånd, som låter sig hållas, och som som alltid initierar årstidens återkomst.
Och förstå min förtjusning då denna hösttermins litterära återvändo stavas Delerm.

Annars är det ikväll premiär för filmatiseringen av Yasmina Khadras Ce que le jour doit à la nuit - Vad dagen är natten skyldig, som är precis lika poetisk som påstår titeln.

Bittersweet September

Jag hade glömt Paris i september; den allt tidigare solnedgången och ljuset därefter.
Gatlampornas sken över svart, våt asfalt, någonting orange över himlen, över staden.
Doften hos septemberkvällen. Den kyliga, krispiga doften efter regnet. Av våta löv och varma middagar.
Röken ifrån en skorsten, kanske, någonstans.

Allt kommer tillbaka när jag nu står i sovrumsfönstret, lutad över det svarta balkongräcket, lyssnandes till skolgårdens perfekta tystnad och den knappt märkbara vinden i träden mittöver.
Jag visste inte hur mycket jag saknat denna årstid förrän den, kanske just ikväll, kom tillbaka till Paris.

Vart år denna hjärtslitande, bitterljuva längtan efter en höst som hinns upplevas, inlevas.
Med dess rätta färger och ytor, smaker och dofter.
Som en färgglad, frisk och nostalgisk parantes, mellan augustis klibbiga hetta och novembers allt för långa eftermiddagar.

En höst som hinns med.
Innan männen i gult samlat löven i oändliga sopsäckar, och fört den med sig bort.