Jag hade glömt Paris i september; den allt tidigare solnedgången och ljuset därefter.
Gatlampornas sken över svart, våt asfalt, någonting orange över himlen, över staden.
Doften hos septemberkvällen. Den kyliga, krispiga doften efter regnet. Av våta löv och varma middagar.
Röken ifrån en skorsten, kanske, någonstans.
Allt kommer tillbaka när jag nu står i sovrumsfönstret, lutad över det svarta balkongräcket, lyssnandes till skolgårdens perfekta tystnad och den knappt märkbara vinden i träden mittöver.
Jag visste inte hur mycket jag saknat denna årstid förrän den, kanske just ikväll, kom tillbaka till Paris.
Vart år denna hjärtslitande, bitterljuva längtan efter en höst som hinns upplevas, inlevas.
Med dess rätta färger och ytor, smaker och dofter.
Som en färgglad, frisk och nostalgisk parantes, mellan augustis klibbiga hetta och novembers allt för långa eftermiddagar.
En höst som hinns med.
Innan männen i gult samlat löven i oändliga sopsäckar, och fört den med sig bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar