The next time I saw Paris

Lördagskväll.
Jag lämnade staden för några dagar, och när jag återvänder finner jag henne som hon är.
Som hon alltid har varit.

Klockan åtta en oktoberkväll, himmeln svartnande.
Doften av regn som evaporerar från trottoarerna, av vattenpipa, kinamat som hämtas med, av franska huvudrätter som placeras på bordet framför någon.

Från något hörn hörs levande jazzmusik, genom något fönster syns en soirée lindad i stearinljusens sken.
I kassan på Franprix radas flaskor med rödvin.
Man har någonstans att gå - bort eller hem.

Så mycket hos Paris jag har svårt att leva med.
Ingenting hos Paris kan jag leva förutan.


Och i fjärran glittrar Eiffeltornet.

Va' dove ti porta il cuore

And the fall fell on...

Chanson d'automne

Les sanglots longs
Des violons
De l'automne
Blessent mon coeur
D'une langueur
Monotone.

Tout suffocant
Et blême, quand
Sonne l'heure,
Je me souviens
Des jours anciens
Et je pleure

Et je m'en vais
Au vent mauvais
Qui m'emporte
Deçà, delà,
Pareil à la
Feuille morte.

- Paul Verlaine

Baby, we have to try to stay connected

Eftersom jag numer är emotionellt otrogen med nedan presenterade M. Hjulet,
känner jag naturligtvis att jag måste avleda Y's uppmärksamhet från denna realitet.

Så som vänsterprasslande män kommer hem med blommor utan uppenbar anledning.

Så ikväll tänkte jag förföra Y med dagens ackumulerade kunskap i datorvetenskap.
Att viska 1:or och 0:or i någons vänsteröra (som bevisat är mest sensiblet för ömma ord), kan leda till precis vad som helst.
Och Gud vet vad som händer skulle ordet ARPANET oförhappandes slinka ut.
Du hörde mig älskling... Advanced Research Project Agency Network.

Dagen vi alla väntat på

Plötsligt stod han där.
Blicken som piercade genom glasögonens solida glas, svepte över rummet, och kvickt fann mig där jag satt lindad i morgonens bleka solljus.
- S'il vous plâit! Vous ne parlez pas! var de första ord han sa - bryskt och auktoritärt.
- Om jag får be! Ni talar inte!

Det behövdes så lite, en blick, ett tonfall, bråkdelen av en sekund.
Att det var han med ett stort H krävde ingen vidare analys.

Sedan bara stod han där och såg ut som han gjorde; som en Gud, som en romanens hjälte, som en Michelangelos David, och jag förmådde inte att släppa med blicken den perfekt propotionerade hästsvansen av gyllene strån, den välstrukna grå skjortan, den fyra dagars skäggstubben och händerna som upphetsande gestikulerade i tomrummet medan han talade.

Och hur han talade sedan!
Så vist och lärt à propos Camus Pesten och Flugornas Herre.
Och hur han talade till mig - förklarade att jag var inskriven på åtta-föreläsningen, och inte den halv tio där jag befann mig. Att jag var tvungen att jobba ifatt, kopiera någons anteckningar, att jag inte kunde bända hursomhelst på reglerna och att jag skulle sluta viska under lektionerna.

Stunden han steg in i rummet var det förflutna bortglömt.
Den mystike Tong, den sexige Steven, den hårige Björn och den fransktalande Marie.
Alla andra lärare suddade från tavlan.

Kvar finns bara han - Pierre LeRoux.
Pierre Hjulet.

Lång dags färd mot natt

När jag vaknar är du där, det är den vackraste av börjor.

Därefter följer dagen, flyter, eller makar sig sakta framåt, som den alltid gör.
Blek dimhöljd sol - ett vitare ljus sällan skådat över stadens fasader.
En tidig vinterkyla och värmen hos vart andetag står som rök i luften omkring en.
Fontänernas förunderligt klara vatten tycks kritaliseras i luften, och lämnas hängade likt
istappar mot oktoberhimmeln.
Allt är där,
man han har inte valt,
dagen skriver sig självt.

Man tinar tankarna med obegripligt stora kaffe,
läser medeltida dikter framlänges och baklänges,
man förstår allt eller inget -
det finns inget däremellan.

Man läser dikterna,
man har inte valt,
någon har ju skrivit dem.

Man samlar fräknar i solen.

Dagen svalnar,
man ordnar något -
någonting måste alltid ordnas -
man har inget val,
man ordnar och det känns bra.

Faller kvällen.
Sakta beger man sig hemåt.
Och slutligen skriver man något.
Något måste man skriva själv.


När jag somnar är du där, det är det vackraste av avslut.

Ma philosophie