Från min sida - min insida - av Montclairs blektblå spröjsade entrédörrar, kan jag med knapphet skönja lördagskvällens Paris passera. Halvt om halv frostade fönsterrutor; jag ser bara trafikens färger och rörelse, silhuetter som passerar längs trottoaren, ur ögonvrån ett fönster som tänds och ett annat som släcks. Regnskyar tunga och färgade som metall; allt är en aning, jag anar regnet.Hela staden är utanför, hela jag är innanför.
Men inte ens de frostade glasrutorna kan stänga ute den skyndan som är paristrafiken vid åttatiden.
Den skyndan, stress, ängslan och otålighet som är var fransman. Den som koncentreras i var förare som placerats bakom ratten, och vars avfärd eller återfärd mött oväntade hinder. Oväntade?
Naturligtvis inte. De är lika självklara som tidvattnet.
Så fransmännen tutar. De tuttar långa och korta signaler. De tutar likt flyglarm, tutar melodier och symfonier, faller i sömn över ratten, tutar varandra morsekoder, tutar hoppfullt eller desillusionerat, tutar i takt till radion, tutar frågor och svar. Det finns ingenting som kan stoppa en fransman från att tuta, inte ens tutandets fullkomliga meningslöshet.
Jag låter dem tuta, vad kan jag göra åt saken? Varför skulle jag vilja göra något åt saken?
Mitt Paris vore inte detsamma om inte detta skyndadets ljud steg uppåt fasaderna och vidare bort i natten.
Det ljudet väcker mig, det ljudet vaggar mig till sömns. Det ljudet påminner mig om vissa sakers beständighet i en ständigt förändrande värld. Det ljudet lindrar den känsla av ensamhet som understundom kryper innanför skinnet. Det är ljudet av tolv miljoner liv som pågår parallellt med mitt eget.
Samma tid och samma plats. Alla dessa människor som valt eller tilldelats staden, som kör rakt igenom den eller som för alltid förblir, runtsnurrandes i Bastiljrondellen, Republique, Place de la Vendome, Nation, Carrousel du Louvre.
Fransmännen tutar oupphörligt och Paris består.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar