Sommarens slut randas på Paris himmel.
Sommaren - den i föreställningen - med sina ljumna hav och salta vindar, med sina flammande solnedgångar och dagarnas hetta.
Så blir det ibland.
Och så blir det ibland inte.
Jag stänger fönstren mot Paris sista sommarhimmel och resignerar inför den förestående hösten
- för det gör man alltid, till slut.
Resignerar inför septembers krispighet och stormen som alltför snart river öppet hav
Oavsett den sommar som blev eller inte.
September.
Det blir det alltid, till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar