La famiglia

Goodmorning Paris skrev igår om den svenska familjen i Paris (jag antar att hon menar det på ett fullständigt icke-maffiarelaterat sätt) i vilken även jag inräknas (att döma av kortet ovan, på vilket jag desperat försöker fånga F:s uppmärksamhet genom att skicka upprepade luftkyssar, men blir oerhört ignorerad).

Det är en klubb för inbördes beundran av allas vårt utmärkta sätt att hantera den geografiska distansen till Sverige och den kulturella och språkliga distansen till Frankrike (dvs. vi lyssnar på Gyllende Tider, dricker billigt bubbel i IKEA-glas och diskuterar situationen kring lösgodisets frånvaro i alltför många europeiska länder).

I skriver också om den svenska familjen som en språklig fristad - en enda plats att prata svenska, och detta utan att låta töntig.

Och det är här jag får be att differera.

I inga andra sammanhang låter jag lika befängd som när jag tygellöst släpper loss på svenska språket i Frankrike; svänger mig med uttryck som jag i Sverige aldrig skulle ta i mun, kastar helt okontrollerat ordspråk omkring mig tycker att sönsdags-chilin är fett god och att man ju faktiskt blir aspackad pa en flaska/flarra Asti.