Februari har lugnat ner sig, och skrider mot sitt slut. Mellan utställningar och uppläsningar, restaurangbesök, marknader, minusgrader, februarirea, konserter, racletteafton, övernattningar (någon sover alltid på vårt golv), thai, indiskt, italienskt, franskt, svenskt, och Genova 10 poäng i förra helgens På spåret, har jag äntligen kommit upp till ytan för luft.
Det regnar utanför och barnen springer i pastellfärgade kapuschonger över skolgården. Temperaturerna har stigit, men över Paris ligger en himmel så grå att man måste förlåta den. Jag dricker mitt förmiddagskaffe och tittar förstrött på barnen. Lyssnar till det sorl som blivit min definition av tystnad.
Pausen är kort, men den är.
Om bara några timmar tar allting vid igen.
Och det är tid för På Spåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar