När jag kommer till jobb denna måndagsmorgon har åskvädret slagit ut all tänkbar form av kommunikation. Allt som är vardag, vardagligt, vanligt och rutin, blir till undantag.
Internet är utslaget, bokningssystemet, externtelefonen och interntelefonen. Inkommande telefonsamtal vidarekopplas till min privata mobil, i vilken jag spenderar morgonen förklarandes för rutinerade människor, att idag är en dag att hålla sig lugn, vara stark, att ta en paus, ett andetag, sin tid, eller sitt förnuft tillfånga, i väntan på en mer konventionell morgondag.
Det är under undantagsdagar som människor återgår till att vara mänskliga. Kommunikation sker in person; man reser sig från sin stol, spankulerar de tio metrarna till kollegans kontor för att tala om vem som väntar vid receptionen, vem som sagt vad, hur och när. Man skriver ner för hand. Eller håller namn och datum i huvudet. Man dricker kaffe, samtalar och möts på nytt, för första gången, i det pågående undantaget. Ingens fel, ingens ansvar. Alla i samma undantagsbåt, vilse, förvånade, nedkopplade, mänskliga.
Undantagen går tunga fjät över parismåndagen.
Två stationer från jobb, i metron på väg hem, stannar föraren tvärt. Någon har fait une malaise, känt sig illa till mods, svimmat, fallit ihop, förgåtts länge bak i fordonet. En smärre panik utbyter på perrongen, föraren talar samlat och auktoritärt i högtalarna: skulle en läkare eller sjuksköterska råka färdas i metron, ombeds denne att skyndsamt infinna sig i bakre vagnen.
Undantagsdagen fortsätter.
Jag hinner med tre kapitel innan vi börjar rulla igen.
Sedan tar jag en ny väg hem från metrostationen, rädd att bryta det magiska annorlunda som svävar i måndagsluften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar