Anteckningar onsdagen den 8:december 2010

- Y säger, vid tillfällen, att han avgudar mig.
I dessa stunder står jag alltid på gränsen till att lämna honom.
Inte kan jag vara med någon så fullständigt oresonabel.


- Hur länge får man lov att öppna chokladkalender?


- "Vem vet mest" är världens bästa frågesportsprogram.
Tills man inser att man själv vet minst.


- Bara i Paris kan det regna snö.


- Att två identiska kaffeautomater parallellt placerade beter sig så olika. Att en ger en socker fast man inte vill ha det, samtidigt som den inte ger tillbaka någon växel.
Att den andra är fullständig kaffeperfektion.
Det luriga med livets val.


- Den där Diorklockan kan man önskar sig i all evighet.

Bakthin who?

Ständigt denna Bakthin.
Vem är det?

Vad mig anbelangar är Bakthin damen som serverar i skolkaféterian och som - sin ålder till trots - vittnar om en skönhet sällsam för kaféteriatanter.
Eller så är det Karius och Baktus avlägsne kusin - Bakthin.

Bakthin är förmodligen ett virus som man noggrant studerar på läkarutbildningen, men varför ständigt dra upp den lilla smittospridaren i litterära sammanhang?

Om Bakthin figurerar i någon av de bibliografilistor man tilldelat mig, måste jag fullständigt passerat vid sidan om.

Men nog är det förståeligt. Ett mer oförföriskt namn än Bakthin hittar man knappast.

Nej, Bakthin är bestämt namnet på den mycket fulare av de två kaféteriatanterna. Det måste vara så.

- Bakthin! En kaffe och en ostbaguette, s'il vous plâit!

Goodmorning Paris

Det össnöar över Paris. Flingor stora som bomullstussar kastar sig ner mot hustaken, trottoarerna, postlådorna, trädgrenarna, biltaken och de övergivna caféborden. Och där, när de landar, evaporerar de omdelbart i den obarmhärtiga storstadsvärmen.

Vissa saker vet man inte, trots att man allt tror sig veta.
Som att snön sällan ligger kvar i de stora städerna, för att dessa är för varma.
För att det underjordiska metrosystem som löper under stades alla gator och parker, ständigt värmer upp asfalten underifrån och gör marktemperaturen för mild för att hålla kvar snön.
Liksom värmen från alla gatulycktor och fasadbelysningar, från trafiken, från alla halvöppna restaurangdörrar och från mannen som säljer grillade kastanjer vid sin vagn.

Kvar blir en blöt tisdagseftermiddag att konfrontera eller gömma sig från.

Sjögren's List

Att detta med listande skulle vara en synnerligen intelligent verksamhet tvivlar jag inte en sekund på. Det stod klart redan när gymnasieläraren i svenska - en härligt hårig sådan - förkunnade att han börjat lista precis allt i sin tillvaro, och att han ansåg listandet vara likvärdigt vilken kreativ skrivform som helst.
Och naturligtvis.

Martina Lowden blev årets debutant med boken "Allt", innehållandes en jäkla massa listande. Och Sara Thibault, på sin glossglittrande blogg, listar allt möjligt och omöjligt i sin vardag. Handväskans innehåll och dagens kulinariska synder.

På en dubbelkopia skapade jag idag följande listor:

Händer i veckan
Utseendestuff
Julklappar
Måste fixa NU (eller snart)
Skolresultat
Egen önskelista.

Det intressanta med dessa listor var kategoriernas överlappade. T.ex dök "färga håret" upp under både Händer i veckan och Utseendestuff, medan listan Julklappar blev en underkategori till Måste fixa NU (eller snart). Smartboxkrämen figurerade både under Utseendestuff och Egen önskelista, medan Skolresultat förblev en ensamstånde och ganska så dyster lista.

Man kan lista precis vadsomhelst, med eller utan inbördes ordning, i stigande eller fallande ordning, med eller utan underkategorier. Man kan skapa listor med eller utan rubrik, och i det senare fallet kan kan låta någon annan - utifrån det listade - gissa vad kategorin skulle kunna vara.

En lista kan t.ex se ut såhär:

Mina favoritnummer mellan ett och tio

1.2
2.9
3.8
4.4
5.6
6.10
7.1
8.7
9.3
10.5

Eller såhär:

Alla pojkar jag gillat vars namn börjar på J

* Johan A
* Johan K
* Johan J
* Jonas
* Jonatan

I en betydligt mindre avgränsad kategori kan den se ut såhär:

Mina favoritsaker i livet

- Kaffe
- Havet
- Celine Dion
- Litteratur
- Julen
- Varm blåbärspaj med vaniljsås
- Frågesportsprogram


En hel bloggverksamhet skulle kunna gå ut på listande (och det finns det de som gör).
Var dag en ny kategori, var dag en ny lista. Det behöver aldrig ta slut.
Det är ett fascinerande tidsfördriv, en förtjusande organiseringsprocess och ett förunderligt litteraturfenomen, vilket utan tvivel hamnar 2:a på min lista över Bloggknep du tar till då du inte har något vettigt att säga.

En dödstrist tanke

Jag fick precis dödsångest.
Det har drabbat mig förr, men denna gång fastnade det som en stor klump i magen, och jag förmår inte ens röra mig mot disken för att beställa den där morotskakan jag övervägt de senaste tjugo minuterna.

Jag kom liksom på att allt ska ta slut.
Men att det faktiskt inte tar slut.

Det är inte allt som tar slut, det är jag som tar slut, medan allt annat fortsätter som om ingenting hade hänt.
Ingenting märkvärdigt har hänt.

Doften av kaffe, musiken, snön, vårdagarna, havet, havet!, soluppgång efter solnedgång, kärlekarna, litteraturen, Italien, franskan, alltet.

Allt som kvarstår när jag är borta, hur outsägligt orättvist, hur snålt av livet, hur retsamt och tarvligt, de andra får vara med men inte jag.

Det spelar ingen roll hur många barn eller böcker jag lämnar efter mig.

Vilken slutsats drar jag då av denna hjärtslitande och andetagsstjälande tanke, som från ingenstans kommit över mig?

Att jag ska gå och köpa den där morotskakan, för en dag kan jag inte längre göra det.


"Döden angår dig varken som död eller levande; som levande därför att du är, som död därför att du inte är" - Montaigne

En litteraturstuderandes framtidsplaner

"Visst skulle man kunna jobba på Starbucks", tänker jag en fullständigt förfryst onsdag i december där jag sitter och delar kaffepall med en främling.
När temperaturen sjunkit till ett visst antal grader måste man kompromissa med såväl sina principer som sina solitära tendenser, och på Starbucks är det ordentligt varmt.
Någon, måhända är det Bill Cosby, sjunger New York-jazziga julsånger och ett härligt sorl av macbookstangentsknapprande fyller lokalen.
Då uppenbarar sig en anställd från andra sidan disken och börjar moppa golvet med oväntat dansanta rörelser. Han är liksom...Merry.

Jag försöker förväges att finna ett mer passande adjektiv, men det undslipper mig.
Lycklig syftar för mycket till en inre själsfrid vilken jag inte vet någonting om.
Glad är för platt.
Glädjefull, ja kanske, men det saknar det yttre uttrycksfullhet jag söker.
Han är helt enkelt Merry.
Merry för att det är Christmas.
Och för att han jobbar i den juliga värmen på Starbucks, precis som vi alla borde vilja göra.

Double Life