En dödstrist tanke

Jag fick precis dödsångest.
Det har drabbat mig förr, men denna gång fastnade det som en stor klump i magen, och jag förmår inte ens röra mig mot disken för att beställa den där morotskakan jag övervägt de senaste tjugo minuterna.

Jag kom liksom på att allt ska ta slut.
Men att det faktiskt inte tar slut.

Det är inte allt som tar slut, det är jag som tar slut, medan allt annat fortsätter som om ingenting hade hänt.
Ingenting märkvärdigt har hänt.

Doften av kaffe, musiken, snön, vårdagarna, havet, havet!, soluppgång efter solnedgång, kärlekarna, litteraturen, Italien, franskan, alltet.

Allt som kvarstår när jag är borta, hur outsägligt orättvist, hur snålt av livet, hur retsamt och tarvligt, de andra får vara med men inte jag.

Det spelar ingen roll hur många barn eller böcker jag lämnar efter mig.

Vilken slutsats drar jag då av denna hjärtslitande och andetagsstjälande tanke, som från ingenstans kommit över mig?

Att jag ska gå och köpa den där morotskakan, för en dag kan jag inte längre göra det.


"Döden angår dig varken som död eller levande; som levande därför att du är, som död därför att du inte är" - Montaigne