Lettre de la butte

Jag tar en paus, jag sitter uppe på kullen.

På vår förflutna kulle, på F:s nuvarande kulle.

Vid ett bord vid ett fönster på en sjätte våning, med obeslöjad insikt i de förnäma parissalonger över gatan.

Jag fäller några tårar.

Dricker lite vin.

Medan jag låtsar att denna kulle är allt som återstår.

Det är ingen tillfällighet, men det är tillfälligt.

Min tillflykt till kullen.

Så är det idag.

En annan dag återvänder jag hem.

Ja må vi leva

Idag är Y's födelsedag.

Dessvärre tror jag inte att någon av oss upplever morgonen likt bilderna ovan.

Att livet inte alltid blir som man tänkt sig - det vet Y.

Och det är en realitet som jag vägrar att finna mig i.

I mitt liv är verkligheter utbytbara.

Platser och dess människor.

Jag tröttnar, helt plötsligt, en dag, en kväll, en morgon måste jag bryta upp.

Kanske inte just denna morgon.

Jag säger inte att så är nödvändigtvis fallet.

Bara att det hänger något tungt ovan våra huvuden idag.

Ett rum med insikt

Men titta titta vilket förtjusande litet rum jag lyckats damma fram.

Med ytor och färger och allt.
Jahaaaa....så det där var en säng! Och den där fula planschen var en spegel!

Kolla, det här rummet har ju också balkong mot innergården, behövdes bara putsa fönsterna!

Och titta, man kan gå ut och in och ut och in och ingenting händer! *kliver med bestämda steg fram och tillbaka över tröskeln*

Det här blev ju riktigt trevligt till slut.
Funderar på om det är okej - i ett förhållande - att ena parten har eget rum.
Som på yngre dar.
Mitt skrivbord, min dator, mina böcker, min Peter Jöback-affisch.

Vänligen knacka först!

As for stressmoment 2 blir det oåterkalligen en grå kavaj, lite fräschare vårstil sådär ni vet.

En relaxkavaj för den primitive parisaren.
Invändningar på det?

Finkultur till frukost: With parisian minds

Det är sjutton grader i Paris denna morgon - folk har nästan ingenting på sig.

De står på sina balkonger eller sitter på uteserveringarna med sina noisettes, sina croissanter, sina Le Monde eller Le Parisien.
De cyklar till jobb på sina Velib'.

De bär stora solglasögon.

Vad parisarna tänker på där bakom sina solglasögon?

Morning has broken

The way I look tonight

Häromdagen frågade man mig hur ofta jag byter profilbild på Facebook eller eventuell blogg.

Svaret är ganska enkelt: Så fort någon knäppt en bild på mig där jag ser...trevlig ut.

Liksom öppen, intressant, intresserad, en glaset-är-halvfullt-tjej.

Normal är också ett godtagbart adjektiv.

Eller helt enkelt en bild där jag inte gör Onda Dockan-minen.

Min bloggbild (t.v.) tillika Facebookbild är drygt ett år gammal, och måste ha tagits i någon form av välsignat tillstånd.

Såhär ser jag ut all övrig tid:

That South-French Feeling

Med den vita eftermiddagssolen lysandes rakt igenom Richard-glasflaskor på de färglada borden hos Le Bidule, framkallar jag en ofrånkomlig och hjärtslitnade längtan efter lavendel, pastis, vinrankor, olivträd, bouleklot och akvedukter.

När man drabbas av sådana sydfranska klichéparoxysmer kan man - i avsaknad på verkligheten - vända sig till ett antal overkligheter. Som, till exempel, A Good Year med Russel Crowe, French Kiss med Kevin Kline, Chocolat med Juliette Binoche eller - för den som vill bli tagen till Medelhavet - Bonjour Tristesse med Deborah Kerr.

Ehm...tja.

Ville bara nämna det.