Jag har alltid jämfört min relation till Paris med den till en man, och kallat honom (läs henne) ömsom för min älskare, ömsom för mitt livs kärlek. Jag förstod att vårt förhållande en dag skulle tappa sin gnista, men jag hade aldrig kunnat förutse vilken destruktiv karaktär det skulle komma att få. Nu är jag hon som vet att väskorna måste packas. Som vet att inget gott kan komma från en fortsatt relation. Som inte längre kan föreställa sig en gemensam framtid. Som vet att hon borde gett sig av redan igår.
Men som verkligen inte förmår. För att han är för vacker. För lockande. För att han har sina ljusa, berusande, glittrande dagar. För att han - var gång jag tänker lämna honom - lovar mig mots et merveilles. Och för att jag - för var minut jag stannar - knyter mig allt hårdare till honom.
Jag är fast och fullständigt förlorad.
Inget annat adjektiv än destruktiv kan bättre beskriva min oändliga relation till Paris.
Den staden den lyckan. Den staden den sorgen.
Gåshud.
SvaraRadera