På anslagstavlan i vårt sovrum hänger några av de vackraste brev - några av de vackraste rader - jag mottagit hitintills i mitt liv. Detta är två av dem:
Caroline,
Jag vet inte vilken address du bor på. Jag vet inte hur kaffet smakar dit du är på väg. Hur den senaste mannen du kysste ser ut, om du målat dina naglar i ljust rosa eller rött. Men jag vet hur det känns att vara ifrån dig, hur det känns att få ett brev från dig. Med de vackraste rader och sannaste ord. Du och jag delar den ensamma kärleken till en plats, och jag vet att du är den enda som förstår mig. Och jag tror att vi har "vecu la même histoire", som Goldman uttrycker det. Och kommer kunna vara "vieilles sans être adultes", som Brel hade sagt.
Vi kommer alltid att ha Paris.
Din vän för evigt,
Frida
Caroline Bonjour,
Jag skriver ett kort till Frida likaså, då ert brev så mycket understrycker vår gemensamma väg liksom er vänskap.
Skrivandet har redan gett mig känslan av att uppleva små mirakel, men mötet med er härom kvällen, och sedan läsningen av ert brev, utgör en mycket speciell händelse.
Vilket nöje, men också vilket ansvar, att känna att jag har kunnat påverka två livsvägar endast med ord kommandens från avstånd, och sedan blivandes så nära!
Det var onekligen lite overkligt, med er närvaro och vänskap, och den blyga karaktären hos er "chaufför". Att se var passage i ert brev, spelandes med min romans universum, plötsligt förvandlas till verklighet i er poetiska och bestämda frammarch.
Tack för denna vackra gåva en begynnande höstkväll.
Med vänskap,
Philippe Delerm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar