Honey, I'm home!

Sedan kommer man tillbaka till kontinenten.

Tillbaka till ett 4-gradigt Paris som må understundom sakta ner men aldrig stanna upp. De gröna sopbilarnas skrammel i skymningen, den ständiga doften av kaffe och kinamat, de flimmrande neonljusens värme, parkerna, fasaderna, mosaikgolvet i entrén, ljuset som tilltar och mattas av, marknaderna som ställs upp och fälls ihop, röken ifrån skorstenarna - den omisskännliga parisluften.

Jag ställer ner väskan på lägenhetens knakande trägolv, öppnar fönstret mot den ännu tidiga januaridagen och andas.

Inte som man andas på Sveriges sydvästra kust.

Med resterna av vintersnön fastklistrad vid träbryggornas plankor och med Helsingörs silutter vid horisonten.

Som man andas den luft som saknar städernas karaktär.

Tom, salt, ofantlig.

Måhända att den en gång var mig oumbärlig.

Idag vet jag bara andas i Paris.

Alex min Alex

Jag sitter här i den sena pariskvällen och är ovanligt uppspelt.

Det kan naturligtvis bero på en helt ordinär sockerchock till följd av den befängda mängd post-julpraliner jag just satt i mig.

Eller kanske är det euforin över att äntligen ha hängt upp tvätten som legat i maskinen sedan i måndags, och körts en gång om dagen i hopp om att idag, idag, ska jag bannemej finna styrkan ta ut den och hänga upp den.

Men den egentliga anledningen till min uppspelthet har med Alex Schulman att göra.

Jag tycker naturligtvis - och det måste sägas - att Schulman är en relativt störig och pretentiös typ.

Som sig förmodligen bör.

Men nyss - läsande Schulmans blogg - blev jag plötsligt som besatt.

Jag betedde mig fullständigt befängt; skrattade hysteriskt i cirka tjugofem minuter, slet mitt hår, grät, snorade, utgav några högst osmakliga läten och råkade helt oplanerat att skratt-dregla på mitt tangentbord.

Således, när jag kommer till Sverige, ska jag omgående köpa samtliga av hans publicerade verk.

Bara tanken på detta får mig att helt spontant ställa mig upp och hoppa i sängen, utan att bli det minsta trött.

Dagens trippel (den något mindre glammiga varianten)

Paris-Helsingborg

Från Porte de Bagnolet i Paris östra hörn, via Bryssel, Antwerpen, Hamburg.

Från Puttgarden till Rödby till Köpenhamn till Helsingör.

Och med färjan ändan fram till Helsingborg.

Samma resa - två gånger om året.

I jordgubbarnas säsong, och i lussebullarnas.

Men i januari?

Vad gör man i södra Sverige i januari? Med en himmel så grå att man måste förlåta den.

Inga skolavslutningar, midsommaraftnar, kräftskivor, solnedgångar, festivaler, semestrar, kubbspel, sommarplågor och hemvändare.

Med lussebullarna uppätna och karusellerna som sover.

Jag minns inte när jag senast konfronterade mitt hemland en januari.

Vad gör man? Vad gör någon överhuvudtaget?

In the darkest hour

00:10. Sms från pappa: Spelar du Wordfeud?

00:11. Sms till pappa: ?

Jag anar att något är fel, mycket fel.

Pappa vet något som inte jag vet, det har något med ord att göra, och dessutom kan man vinna.

Mina två absoluta favoritsaker i världen.

Jag har aldrig hört talas om Wordfeud.

Allt är mig plötsligt främmande.

Vem är jag? Vad gör jag här på jorden? Vad är meningen med livet?

Nu sitter jag här yrvaken i midnattstimmen och kallsvettas, och med armarna slagna kring kroppen vaggar jag fram och tillbaka och stirrar blint ut i den onda, mörka natten.

Dagens trippel

Snabbterapi

Terminen återupptogs med ett pedagogiskt turn-of-the-year samtal med A.

Ni vet, ett sådant som helt plötsligt infaller i vakuumet mellan två tillfällen, och sköljs ner med tvivelaktigt kafeteriakaffe på ett kallt betonggolv i en lång, ljusblå korridor.

Ett samtal där någon helt oförstående inför ens eget missnöje och disharmoni lyssnar till en, kniper samma ögonen, synar ens klagan i sömmarna och dömmer den fullkomligt ogiltig.

Som säger att livet är kort och det nya året jäkligt långt. Att tiden går snabbt men rymmer (lite för) mycket. Att ingen vet vad som finns bortom universum, vad som händer på lördag, vem som kom först och vem som faktiskt vet mest.

Ett så optimistiskt uppgivet och fatalistiskt förkunnande, varpå man naturligtvis känner sig illa tvingad till att gå hem och vara exceptionellt nöjd över den rådande tillvaron.

Så länge den varar.

Vintervärme

De tömda champagneflaskorna på innergården, Y's silverslips som lämnats kvar på handtaget till sovrumsdörren, den redan anakroniska julskyltningen hos Printemps och andan som hålls inför Paris vinterrea.

Att januari är januari är januari spelar mindre roll när det finns en man som ovan; som sjunger om ett ansikte i vägtullarnas sken, om teorier kring motorvägarna om natten, och om att det finns en tid för allt.

Paris, January 2nd

Newsflash

Vi valde ett tag mellan ett barn eller en kamera, men insåg ganska snabbt att förstnämnda inte skulle ha de funktioner vi efterlyste. Hursomhelst är det delad vårdnad som gäller. Och i det extrema fallet av vårt förhållandes upplösning, har jag vänligt men bestämt förklarat att jag intenderar köpa ut denna vår förstfödde Canon 600D.

God fortsättning

Paris den 3:e januari 2012. Under täcket, på andra våningen, på högra stranden, i 12:e arrondissementet.

Allt detta folk som sitter där i januari med orden fulla av löften och framtiden fylld av planer.

Och säger att allt ska göras om.

Gör om, gör rätt.

För första gången finner jag det underligt. Och förvånansvärt onödigt.

Och ser inte meningen med att förneka det som varit och börja om.

Ta den här bloggen till exempel.

Den här så sorgsamt försummande bloggen som kanske förtjänar en nystart, ett uppsving, en makeover, lite glitter, lite gloss, lite göra om och göra rätt.

Men så otroligt tröttsamt och oinspirerande - alltid börja om från början och på nytt - och vilket snart insurmountable projekt januari alltid blir.

Vad hände med pick yourself up and dust yourself off?

Varför inte känna sig ungefär lika nöjd med omständigheterna - något champagnesalongs, något tilltrasslad, något bortkommen, något äldre och något färgsprayad - som bilden ovan illustrerar?

Och liksom bara... fortsätta?