Terminen återupptogs med ett pedagogiskt turn-of-the-year samtal med A.
Ni vet, ett sådant som helt plötsligt infaller i vakuumet mellan två tillfällen, och sköljs ner med tvivelaktigt kafeteriakaffe på ett kallt betonggolv i en lång, ljusblå korridor.
Ett samtal där någon helt oförstående inför ens eget missnöje och disharmoni lyssnar till en, kniper samma ögonen, synar ens klagan i sömmarna och dömmer den fullkomligt ogiltig.
Som säger att livet är kort och det nya året jäkligt långt. Att tiden går snabbt men rymmer (lite för) mycket. Att ingen vet vad som finns bortom universum, vad som händer på lördag, vem som kom först och vem som faktiskt vet mest.
Ett så optimistiskt uppgivet och fatalistiskt förkunnande, varpå man naturligtvis känner sig illa tvingad till att gå hem och vara exceptionellt nöjd över den rådande tillvaron.
Så länge den varar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar