Sedan kommer man tillbaka till kontinenten.
Tillbaka till ett 4-gradigt Paris som må understundom sakta ner men aldrig stanna upp. De gröna sopbilarnas skrammel i skymningen, den ständiga doften av kaffe och kinamat, de flimmrande neonljusens värme, parkerna, fasaderna, mosaikgolvet i entrén, ljuset som tilltar och mattas av, marknaderna som ställs upp och fälls ihop, röken ifrån skorstenarna - den omisskännliga parisluften.
Jag ställer ner väskan på lägenhetens knakande trägolv, öppnar fönstret mot den ännu tidiga januaridagen och andas.
Inte som man andas på Sveriges sydvästra kust.
Med resterna av vintersnön fastklistrad vid träbryggornas plankor och med Helsingörs silutter vid horisonten.
Som man andas den luft som saknar städernas karaktär.
Tom, salt, ofantlig.
Måhända att den en gång var mig oumbärlig.
Idag vet jag bara andas i Paris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar