Jag sitter här i den sena pariskvällen och är ovanligt uppspelt.
Det kan naturligtvis bero på en helt ordinär sockerchock till följd av den befängda mängd post-julpraliner jag just satt i mig.
Eller kanske är det euforin över att äntligen ha hängt upp tvätten som legat i maskinen sedan i måndags, och körts en gång om dagen i hopp om att idag, idag, ska jag bannemej finna styrkan ta ut den och hänga upp den.
Men den egentliga anledningen till min uppspelthet har med Alex Schulman att göra.
Jag tycker naturligtvis - och det måste sägas - att Schulman är en relativt störig och pretentiös typ.
Som sig förmodligen bör.
Men nyss - läsande Schulmans blogg - blev jag plötsligt som besatt.
Jag betedde mig fullständigt befängt; skrattade hysteriskt i cirka tjugofem minuter, slet mitt hår, grät, snorade, utgav några högst osmakliga läten och råkade helt oplanerat att skratt-dregla på mitt tangentbord.
Således, när jag kommer till Sverige, ska jag omgående köpa samtliga av hans publicerade verk.
Bara tanken på detta får mig att helt spontant ställa mig upp och hoppa i sängen, utan att bli det minsta trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar