Grazie, Dalla

Under solen, exakt

- Quelle belle journée! ropar mannen som sitter med sin morgonöl utanför tabacen på hörnet.

- Quelle belle journée! hojtar den förbipasserande kvinnan tillbaka.

Jag kan inte annat än instämma.

Det är 22 grader varmt och jag sitter på terassen till det gröna kaféet mittemot universitetet. I luften konversationer om den förestående helgens soiréer, mittermin-provens annalkande, körbärsträdens blomning, USA:s presidentval, det franska valet i maj, Cloclo, The Iron Lady, Terraferma och vårlovets resplaner.

Jag dricker kaffe, analyserar personporträtt och samlar fräknar.

Y har begett sig till Rom - som så många andra denna helg.

Jag njuter av min tid som gräsänka.

Igår kväll satt vi under kulörta lampor på en uteservering i de gamla kvarteren, drack rosévin och låtsades att det var augustihetta och långt ifrån Paris. Över påsk planerar Y att svepa med mig härifrån, jag vet inte vart.

I slutet av april far vi istället till Madrid och Barcelona.

Men för tillfället trivs jag bra precis här.

En het fredagseftermiddag då sommaren landat i Paris.

Don't leave town

Tre goda anledningar att befinna sig i Paris över helgen...

Det våras för våren

Hade det inte varit för min husarrest hade jag riktigt njutit av dagen.

Utanför är Paris sällsamt soligt, och barnen skriker extra högt ifrån skolgården.

Vägarbetsmaskinerna brummar rytmiskt och uppifrån taket kastar en vänlig själv ner lite grus på våra fönsterrutor. Vattnet har återvänt till stadens trottoarkanter och överallt går folk omkring med dyngsura skor och ser förnöjda ut över vårens ankomst.

Jag förnöjer också.

Då jag kom hem stod ett stort paket från Bokus och väntade.

Ett par böcker hade jag beställt i studiesyfte - den tredje för min egen njutnings skull.

Den läser jag nu medan köksfönstret står på glänt och rummet doftar av kaffe och nyblandad asfaltsbetong.

"En morgon drabbade sorgen vår familj hårt. Vårt hembiträde var alldeles dött. Inte hjälpte det att skaka henne, inte hjälpte det att hoppas och studsa på hennes bröst - inte en gnutta liv fanns kvar i vår gamla Lemmikki.

Det är länge sedan och jag var bara ett barn. I vuxen ålder skulle det inte falla mig in att hoppa och studsa på bröstet till ett potentiellt lik, men min bror och jag hade aldrig i våra späda liv stött på någon död tidigare så vi var inte riktigt säkra på vad etiketten påbjöd. Vi väckte vår mor, hon väckte i sin tur inte bara resten av huset utan troligen även resten av kvarteret med sitt vilda skrikande. Mamma grät, mormor grät och morfar sade att han var hungrig. "Men kära du", stönade mormor, "hembiträdet är ju dött!" "Ja, men henne kan vi inte äta", sa morfar och ringde ambulansen".

- Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej

Ma Madeleine à moi

Uppe vid Dugommier har körsbärsträden slagit ut. Brådmoget skimrar de i blekt rosa över parkens mörkgröna paviljong, utan att ta notis om de förbipasserandes förvåning.

Som om de inte visste hur ont det gör när knoppar brister.

Ty Parisvåren kommer och går medan studenter böjer verb vid rangliga träbord, och drömmer om den ljusnande framtid som så länge utlovats. Eftermiddagssolen silas genom de smutsiga fönsterrutorna på universitetets fjärde våning, och tur har den som fått en plats i solen.

Framåt tre-tiden går man hem.

I kökets eftermiddagsljus doppar man ett sockrat rån i en kopp vaniljte, och förnimmer med ens smaken av barndomens eftermiddagar.

När altandörren stod på glänt och mamma omsorgsfullt lade upp bakverken på mörkblått glasfat. När de olika teerna dukades upp inför de vänner som samlats kring eftermiddagsfikat, och allting var av en sällsynt enkelhet.

Allt finns att återhämta i detta ögonblick.

I det tysta köket, i mars eftermiddagsljus, förnimmer jag i den söta, genomskinliga drycken hela den epok som föregick insikten om körsbärsträden.

Och allts förgänglighet.

Faut aimer / Must love