Uppe vid Dugommier har körsbärsträden slagit ut. Brådmoget skimrar de i blekt rosa över parkens mörkgröna paviljong, utan att ta notis om de förbipasserandes förvåning.
Som om de inte visste hur ont det gör när knoppar brister.
Ty Parisvåren kommer och går medan studenter böjer verb vid rangliga träbord, och drömmer om den ljusnande framtid som så länge utlovats. Eftermiddagssolen silas genom de smutsiga fönsterrutorna på universitetets fjärde våning, och tur har den som fått en plats i solen.
Framåt tre-tiden går man hem.
I kökets eftermiddagsljus doppar man ett sockrat rån i en kopp vaniljte, och förnimmer med ens smaken av barndomens eftermiddagar.
När altandörren stod på glänt och mamma omsorgsfullt lade upp bakverken på mörkblått glasfat. När de olika teerna dukades upp inför de vänner som samlats kring eftermiddagsfikat, och allting var av en sällsynt enkelhet.
Allt finns att återhämta i detta ögonblick.
I det tysta köket, i mars eftermiddagsljus, förnimmer jag i den söta, genomskinliga drycken hela den epok som föregick insikten om körsbärsträden.
Och allts förgänglighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar