Hade det inte varit för min husarrest hade jag riktigt njutit av dagen.
Utanför är Paris sällsamt soligt, och barnen skriker extra högt ifrån skolgården.
Vägarbetsmaskinerna brummar rytmiskt och uppifrån taket kastar en vänlig själv ner lite grus på våra fönsterrutor. Vattnet har återvänt till stadens trottoarkanter och överallt går folk omkring med dyngsura skor och ser förnöjda ut över vårens ankomst.
Jag förnöjer också.
Då jag kom hem stod ett stort paket från Bokus och väntade.
Ett par böcker hade jag beställt i studiesyfte - den tredje för min egen njutnings skull.
Den läser jag nu medan köksfönstret står på glänt och rummet doftar av kaffe och nyblandad asfaltsbetong.
"En morgon drabbade sorgen vår familj hårt. Vårt hembiträde var alldeles dött. Inte hjälpte det att skaka henne, inte hjälpte det att hoppas och studsa på hennes bröst - inte en gnutta liv fanns kvar i vår gamla Lemmikki.
Det är länge sedan och jag var bara ett barn. I vuxen ålder skulle det inte falla mig in att hoppa och studsa på bröstet till ett potentiellt lik, men min bror och jag hade aldrig i våra späda liv stött på någon död tidigare så vi var inte riktigt säkra på vad etiketten påbjöd. Vi väckte vår mor, hon väckte i sin tur inte bara resten av huset utan troligen även resten av kvarteret med sitt vilda skrikande. Mamma grät, mormor grät och morfar sade att han var hungrig. "Men kära du", stönade mormor, "hembiträdet är ju dött!" "Ja, men henne kan vi inte äta", sa morfar och ringde ambulansen".
- Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar