Restlessness and discontent are the first necessities of progress eller varför jag ser så trött ut.

När blev jag så rastlöst?

Jag som alltid gratulerat mig själv till att vara så utomordentligt bra på att sova, att titta om och om igen på filmer jag redan sett för det kräver mindre koncentration, och att sitta riktigt still och noggrant studera en pizzameny, samtidigt som jag tänker på allt jag kunnat göra och bli, hade inte ödet bestämt att jag skulle bli så förbannat lat.

Och nu.

Jag känner mig som en cirkusjonglör som för var dag plockar upp nya bollar, och jag väntar otåligt på att de alla ska falla till marken så att jag kan återgå till det trivsamma stillasittandet.

Och nog finns det någon klyscha som säger att fyll inte ditt liv med dagar men dina dagar med liv, för den ekar med ens i mitt huvud och påminner mig om att vara produktiv och projektiv och företagsam, och att framförallt, framförallt inte sitta kvar där jag sitter.