Om ljuset

Har ni märkt ljuset?

Som smyger sig på allt tidigare om morgonen och stannar kvar allt längre om kvällarna.
Som vittnar om möjligheten till en vår, och som gör mig både lättare och tyngre på samma gång.

När vintermörkret faller i november drar jag det omkring mig som en trygg filt.
Det lindar in mig i en falsk föreställning att livet inte är stort, att det inte förväntar sig stora beslut, att det inte efterfrågar handlingskraft och ständig rörelse framåt.

Men sedan kommer ljuset tillbaka.

Det flödar in genom lägenhetens fönster och avslöjar fräknar och de vita väggarnas smutsfläckar.
Allt som för en kort stund gått att ignorera.

Och om ljuset innebär vår, måste sommaren oundvikligt följa därpå.
För kort och för lång på samma gång kan den aldrig rymma den hjärtslitande längtan efter Toskanas kullar eller ett slitet charterhotell i Bari.

Vart år räds jag ljuset lite.
Hur livet blir stort igen och kräver förnyelse.

Och nog vet jag att det som följer på april i år överhuvudtaget inte kan likna denna grå, fortfarande dunkla torsdag i januari.

Men jag vet inte om jag önskar att det kunde.