Jag skriver

Jag skriver på min rapport de stage, på min praktikplatsrapport.
Det är stilla, mer stilla än vanligt, ingen förtryckande hetta, ingen upprorisk åska, tonårskillarna lirar boll utanför, Y kokar pasta, jag skriver på min rapport.

Sedan upptäcker jag till min fasa, i ett mail från min handläggare, att jag måste ge en kopia av den färdiga rapporten till personen som anställt mig.
Och tänker att det där går inte an.

I praktikplatsrapporter, liksom allt annat jag skriver, på vers eller prosa, bloggar, facebook eller twittrer, ljuger jag mig blå, ljuger genom mina tänder.
Finns det ett adjektiv som skapar en överdrift med litterära kvalitéer, då spelar det ingen roll hur mycket det tänjer på sanningen. Kan jag smutskasta mitt företag i en snygg, sarkastiskt drypande formulering, behöver det under inga omständigheter ha med verkligheten att göra.
Det är så man skapar intressant lektyr.
Inbillar jag mig.

Det är i alla fall så jag tänker mig väcka min handläggare ur hennes tristess, ur hennes ointresse, hennes uppgivenhet och blassé inför alla dessa så knastertorrt tråkiga, verklighetstrogna, sanna rapporter.
Likt Haydn tänker jag väcka henne, med en högljudd skräll, och en massa tjusigt formulerade, litterärt aspirerande lögner.

Den som spar han har

Nu har jag bara fem sidor kvar av Boken, och jag är livrädd.
Livrädd?
Rädd för mitt liv, eller kanske om det.
Livrädd om dessa fem tunna sidor av läsande som återstår - det tycks mig att jag aldrig förr sett så tunna sidor - så tunna att de väl omöjligt kan göra någon skillnad?

Det kan de.

Att vara rädd för sitt liv är ett konstigt uttryck.
Det är inte mitt liv jag är rädd för, det är insikten om allt jag inte förmår göra det till, göra mig till.

Att göra sig till är också ett konstigt yttryck, vanligtvis använt i negativ bemärkelse.
Fast vad skulle vi annars göra med oss själva, i detta livsfarliga liv, om vi inte gjorde oss till något?

På tal om kommunikation (non negarti la bellezza di scoprire quanti amori coltivati puoi far fiorire)

För övrigt, när jag slog på den italienska internetradion i morse, blev jag påmind om den här gamla dängan.
Det måste erkännas att de gånger jag inte skämts för att tillkännage min musiksmak på bloggen, kan jag räkna på en hand.
Det här är inte en av dem.

Denna dag ett undantag

När jag kommer till jobb denna måndagsmorgon har åskvädret slagit ut all tänkbar form av kommunikation. Allt som är vardag, vardagligt, vanligt och rutin, blir till undantag.
Internet är utslaget, bokningssystemet, externtelefonen och interntelefonen. Inkommande telefonsamtal vidarekopplas till min privata mobil, i vilken jag spenderar morgonen förklarandes för rutinerade människor, att idag är en dag att hålla sig lugn, vara stark, att ta en paus, ett andetag, sin tid, eller sitt förnuft tillfånga, i väntan på en mer konventionell morgondag.

Det är under undantagsdagar som människor återgår till att vara mänskliga. Kommunikation sker in person; man reser sig från sin stol, spankulerar de tio metrarna till kollegans kontor för att tala om vem som väntar vid receptionen, vem som sagt vad, hur och när. Man skriver ner för hand. Eller håller namn och datum i huvudet. Man dricker kaffe, samtalar och möts på nytt, för första gången, i det pågående undantaget. Ingens fel, ingens ansvar. Alla i samma undantagsbåt, vilse, förvånade, nedkopplade, mänskliga.

Undantagen går tunga fjät över parismåndagen.

Två stationer från jobb, i metron på väg hem, stannar föraren tvärt. Någon har fait une malaise, känt sig illa till mods, svimmat, fallit ihop, förgåtts länge bak i fordonet. En smärre panik utbyter på perrongen, föraren talar samlat och auktoritärt i högtalarna: skulle en läkare eller sjuksköterska råka färdas i metron, ombeds denne att skyndsamt infinna sig i bakre vagnen.
Undantagsdagen fortsätter.
Jag hinner med tre kapitel innan vi börjar rulla igen.

Sedan tar jag en ny väg hem från metrostationen, rädd att bryta det magiska annorlunda som svävar i måndagsluften.

Stad i ljus

Det är som så med denna sommar, att var natt för ett nytt åskväder med sig in över staden.
Jag sover med fönstren vidöppna mot en spektakulär natthimmel som blixtrar, dånar, bullrar och öppnar sig obönhörligt över den svalnande asfalten, de knastertorra trädkronorna, det svarta fönstersmidet.
Ett var natt återkommande sommarregn som till slut avlöser den tunga dagen och förlöser allt.

Det är som så med dessa nätter, att jag aldrig är så klarvaken som när åskan dånar över Paris 12:e arrodissement. Jag räknar fåren tills det inte finns några fler, och därefter räknar jag sprickorna och ojämnheterna i taket ovanför mig.
När inte heller detta söver, försöker jag alltid minnas de exakta orden i den där dikten av Yeats, som en gång satt nålad till anslagstavlan i mitt tonårsrum.

Had I the heavens’ embroidered cloths,

Enwrought with golden and silver light,

The blue and the dim and the dark cloths

Of night and light and the half light,

I would spread the cloths under your feet:

But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.

Eufori är inget tillstånd man kan campa i

Om vi bara hade kunnat försonas igen, du och jag bloggen, för nog har vi haft det bra och nog skulle vi kunna ha det alldeles förträffligt. Jag skulle kunna varva ner med dig om kvällarna, medan tepåsens avgiftande innehåll fusioneras med vattnet, och det prasslar lojt i lövverken utanför sovrumsfönstret.
Jag hade inte ens behövt ha något att säga; återgå till att skriva för skrivandets skull, art for art's sake, och tänka att allt är inte för sent trots en markant åldern av 25. Jag skulle känna mig glad och tillfredsställd på ett sätt jag inte gjort på länge, och spinna på artikelidéer och göra fantastiska grammatiska fel, helt med vilje och bara för att jag kan.

Det är inte sant som jag saknar dig bloggen, skrivandet, så mycket att något brister innanför revbenet och som ingenting i världen förmår läka samman.

Men det är sant.
Och dessutom.

Det finns något som sliter mig sönder mer än att inte skriva.
Och det är att skriva.

Den överväldigande, konsumerande lyckan av ord som blir till meningar och mening.
Men, säger Kristoffer Malmsten, lycka är flyktigt. Eufori är inget tillstånd man kan campa i.
Och när man insett det mår man skitbra av att bara ha det soft.

Och att slippa förgås för skrivandets skull.