Lost in Paris

Den här staden gör mig alldeles matt. 

Jag orkar inte längre gråta i baksätet på taxibilar i den sena eftermiddagens rusningstrafik, röra mig framåt en millimeter i taget, komma hem till andras hem om kvällarna, ta del i andras liv än mitt eget.

Jag orkar inte dessa avstånd, denna fysiska och psykiska kraftansträngning, alla dessa människor jag inte känner och inte bryr mig om. 

Jag orkar inte ens romantisera det längre.

Paris är bara stort, oöverskådligt och fientligt.

Grått, smutsigt, rastlöst och farligt.

Igår gick jag vilse i mina nya kvarter; jag fick gå in på ett hotell och be om karta.

Är det där vi hamnat, Paris?

Nu räknar jag dagarna till denna evighetslånga vecka mynnar ut i någonting annat,
något välbekant. 

Och det får gärna innefatta blåbärspaj.