Just my cup of tea

Jag dricker mitt morgonte - som vid det här laget övergått till afternoon tea - ur en nästan häpnadsväckande stor tekopp i mörklila porslin, med mintgrönt blommönster och guldkant.

En ofantligt stor tekopp på ett ofantligt stort fat.

Jag vet inte vilken känsla det rör sig om, så jag kallar det imperialismlyx.

En touch av Ostindiska kompaniet på en genomgrå parisförmiddag.

Och jag läser:

"Ingen älskade Paris mer än en sann parisare. Ingen var stoltare över sin stad än en sann parisare. Ingen var hälften så arrogant, högdragen, fåfäng och oemotståndlig. Varför älskade jag Paris så mycket? undrade jag. Kanske för att staden aldrig gav efter för mig. Den svävade retfullt nära, men lät mig ändå veta min plats"

- Tatiana de Rosnay

Vardagsrumsberusad

Skymningen faller allt för fort i januari.

När gatubelysningen tänds är jag halvvägs över bron vars namn jag inte vet,

och dagen är redan räknad.

Men sen kommer man hem.

Avslutar vad som resterar av champagnen, vad som resterar av adventskalenderns små mjölkchokladpraliner.

Tar några dansanta januaristeg över vardagsrummets parkett, och inser att allt - håret, halsen, badrumsmattan, naglarna, badkaret, Y's skjortor och huvudkuddarna - är fortfarande fyllda med glitter.

Satans helvetes glitter kommer aldrig gå bort tänker man.

Men så tömmer man den sista champagnen, skålar med sig själv i julgranens kulörta sken och tänker förunderliga glitter kommer aldrig att gå bort.

Lika bra att glittra vidare ett tag till.

Minst till påska.

It's a new dawn, it's a new day, it's a new life.

Måndag morgon.

Eller tja...måndag 13:07 och nyss uppstigen.

På väg genom dörren, till fransk lingvistik och italiensk konst.

Nyvässade pennor, nyladdad ipod, ny bok, nya tröja, nystädad plånbok, nytvättat hår.

Svenska Akademins nya almanacka.

Hur många gånger i livet har vi inte börjat om?

Minst en gång om året.

Tänk om man någon gång bara fortsatte.

- I don't know, but uh, it's looking good so far

Och löftena?

I år lovar jag att läsa mer.

Och helst inte köpa några nya böcker förrän alla o-lästa i hyllorna lästs ut, inklusive julens elva nya tillskott.

I år lovar jag att intressera mig mer. För vad än som intresserar mig.

I år lovar jag att skriva fler brev.

I år lovar jag att flytta.

I år lovar jag att blogga mer.

Med eller utan läsare. Med eller utan kommentarer.

Bara mer. Och kanske lite roligare.

I år lovar jag att resa, om inte mer, så minst lika mycket.

I år lovar jag att festa mer.

Skillnaden mellan mitt 2009 och 2010 var oändlig.

I år vill jag dansa mer, dansa igen.

I år lovar jag att vara snyggare.

Hösten 2010 var lågvattensmärke. På en hel termin gick jag sminkad till universitetet endast en handfull dagar. Att gå upp 20 min tidigare för mascara och bättre klädval var inte tänkbart. Jag skäms.

I år lovar jag att inte lova att vara mer sparsam, att inte lova att vara mer atletisk, att inte lova att vara mer ordningsam, att inte lova att sova mindre på helgerna, att inte lova att laga mer mat och gå mindre på restauranger, att inte lova att bli mer vuxen, att inte lova att dricka mindre, att inte lova att vara mer planerad, att inte lova att vara mer förnuftig.

Någon måtta får det väl ändå vara.

Nyårskrönika 2010

Så börjar 10-talet. (Eller? På denna punkt är jag något förvirrad)

Och vi får vara unga, ännu en stund.

2010 var året, ingen mening att fråga: Året som vadå?

Det var året gällande allt.

Det var året jag började arbeta som receptionist på ett hostel.

Och året jag slutade.

Det var året jag återupptog mitt gamla jobb på resebyrån.

Och slutade.

Det var året jag blev någons flickvän.

Året jag blev någons sambo.

Året jag sa jag älskar dig.

Och året någon sa jag älskar dig.

Året vi sa det så många gånger, hela tiden, på så många språk.

Det var året jag sa jag hatar dig, och slängde min Macbook i golvet.

Det var året jag åkte till havet i norr med Frida.

Det var året jag fyllde 22, och skålade i champagne på Ile-de-la-Cité.

Året jag stod på Charles de Gaulle och fortfarande inte visste var Y skulle ta mig.

Året han tog mig till Dublin.

Det var året jag återsåg Clara och hennes Genova, en gång på sommaren och en på hösten.

Året jag träffade Y's föräldrar.

Året vi åkte till Minehead, England.

Och till Madrid, Spanien.

Året Y kom till Sverige, året min lillebror konfirmerades, året jag flög åtta gånger och var räddare än någonsin.

Det var året med den där påsken.

Då det som inte fick hända hände.

Det var året jag upplevde det, genomlevde det, och kom ut på andra sidan.

Det var året jag började universitetet.

Året jag höll föredrag om italiensk renässanskonst som vore jag någon annan.

Året jag oroade mig för en del av mina vänner.

Året jag hittade de där fantastiska stövlarna.

Året jag fick oväntade sverigebesök, året jag lärde mig att uppskatta en stek med grönpepparsås igen.

Sommaren jag var smalare än någonsin, och hösten då jag inte var det längre.

Året jag återupptog bloggandet, året jag tittade på otroligt många brottsserier, året jag kanske förlorade någon.

Det var året jag lyssnade på Chayanne och övade spanska, året jag läste franska 1600-tals pjäser, året vi hade ett virrvarv av olika inneboende, året värme och varmvatten försvann i december, och vi campade tre veckor i vardagsrummet.

Det var året jag frekventerade Starbucks, året min avgudade mascara togs ur produktion, året vi åt ute oftare än inne, året Y fyllde 30, året jag återupptog min relation med Celine Dion, året jag tog csn-lån, året jag tog piller, året jag tog ansvar, året jag tog för mig, året jag tog sats, året jag tog steget, tog stegen...

Året vi skapade ett hem, året jag vaknade med Y på julafton i ett snöigt Sverige, och året jag somnade halv två på nyårsafton, raklång över bardisken i Paris.

Nej vänta, det var 2011.

This is the year

On such a winter's day