Jag dricker mitt morgonte - som vid det här laget övergått till afternoon tea - ur en nästan häpnadsväckande stor tekopp i mörklila porslin, med mintgrönt blommönster och guldkant.
En ofantligt stor tekopp på ett ofantligt stort fat.
Jag vet inte vilken känsla det rör sig om, så jag kallar det imperialismlyx.
En touch av Ostindiska kompaniet på en genomgrå parisförmiddag.
Och jag läser:
"Ingen älskade Paris mer än en sann parisare. Ingen var stoltare över sin stad än en sann parisare. Ingen var hälften så arrogant, högdragen, fåfäng och oemotståndlig. Varför älskade jag Paris så mycket? undrade jag. Kanske för att staden aldrig gav efter för mig. Den svävade retfullt nära, men lät mig ändå veta min plats"
- Tatiana de Rosnay
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar