Samlade små betraktelser

Raderna i mitt anteckningsblock har tagit slut. Till marginalerna fyllts av ord och meningar som förevigat allt det som flytt. Mycket av det antecknade har redan tagit form av artiklar eller blogginlägg, annat skrevs aldrig med intentionen att förädlas. Men vissa hastigt nerpräntade stunder har aldrig lämnat blockets linjer. Likt de som följer: 

"Tuileriträdgårdarna den 8:e Juni. Hela staden är askgrå. De färglösa molnen spänner över himlavalvet för att endast vid sällsamma stunder släppa igenom ett blekt och brådmoget sommarljus. I fjärran tecknar sig Eiffeltornet likt ett massivt, orubbligt monument av blyerts, och kring mina ben virvlar vindarna upp en smutsgrå sandmassa vilken är Tuileriträdgårdarnas rörliga grund. I norr kantas Rue de Rivoli av väldiga Haussmanska byggnader, vars honungsfärgade fasader ger mig intrycket av att vara ingenstans och i ingen tid. Paris tillhör inte det förflutna som det så många gånger sagts. Inte heller tillhör hon en en flyktig nutid eller en odefinierbar morgondag. Paris står stilla. En evig plats utom all tid och rum. Ett vakum genom vilket turisterna passerar för att under en kort stund upphöra att existera i den rådande tiden där utanför..."

Lördag 6 september 2008 
Fyra timmar någonstans sydväst om Paris växer barrskogen vertikalt mot svindlande höjder. Långt från huvudstadens glättiga neonljus och högfärdiga arkitektoniska skönhet minns jag med ens försummade adjektiv: Imposant. Vidunderligt. Grandiost. Till och med pittoreskt hade fallit i glömska. Men så sticker ordet plötsligt upp i form av en förtrollande liten kyrka, placerad mitt i detta ingenstans, i förgrunden till de massiva granklädda bergsväggarna. Till vänster guppar husen likt bojer på ett djupgrönt solglittrande hav av vegetation, som försökte de hålla takåsar och skorstenar ovan vattenytan. En smal bäck av turkosfärgat vatten rinner in i tavlan, och försvinner lika snabbt igen. Och denna sol! Som så enkelt tycks spräcka de fjäderlätta molnens slöja, och torka paris regnvåta septembergator ur minnet. Jag solar själen genom tågets solida dubbelglas, samtidigt som jag undrar huruvida vi fortfarande befinner oss i Frankrike. Den geografiska realiteten har hursomhelst ingen relevans. Skönheten är ett faktum.

Måndag 8 september 2008

Så plötsligt faller natten över Florens. Som smög den sig tyst och stillsamt fram över kullarna för att mjukt landa i den väldiga dalen. Då solen slocknat tänds hundratals dova gatlyktor längs Arnos kajer, och hundratals glittrande reflektioner på den mörka vattenytan. Likaså vinden smyger sig på och stjäl så slutligen hettan från den tunga sensommardagen. Allting blir lugn, rymd och luft.

Tisdag 22 september 2008

Jag faller i kärlek för Florens. För hur den stilla, mjuka vattenytan återspeglar det tidiga solljuset som reser sig bakom kullarna. För hur detta ljus - under den sena eftermiddagen -slingrar sig kring magnifika korintiska pelare, hur det väller in genom de romerska valven, och inte minst hur det värmer mitt frusna, skandinaviska ansikte och ritar dit hundratals höstfräknar. Mina andetag har djupnat sedan jag kom hit. Kanske för att den toskanska landsbyggden ljumma vindar tycks föra den friska doften av luft, grönska och oliv ändan ner till stadens gator. Kanske för att dessa gator doftar så ljuvligt av soltorkade tomater, kaffe och rökig medeltid. Jag har förälskat mig i språket. I piazzornas musik. I italienarnas leenden. I oräkneliga pärlor av skönhet som gömt sig bakom grindar, mellan hus och i slutet av osynliga passager. Få stunder i livet tycks mig lika rogivande som då Florens alla kyrkklockor ringer i perfekt unison sång, och för tankarna till Auden, Appolinaire eller vemhelst av världens poeter.

"Jag hade glömt hur tystnaden lät. Naturens viskande och dova nynnande, spelandes likt en lågmäld symfoni överallt i luften. Det porlande ljudet av vinden och bladens lek, den ohörbara stillheten. Jag hade glömt hur den anspråkslösa skönheten såg ut; de vackra färgerna intrasslade i det vildvuxna gröna, de hårda stenfasaderna upplösandes i ett hav av förunderlig grönska. Jag hade glömt att tidlösheten existerade. Tills jag återfann den här ikväll, sittandes utsträckt i en trädgård i Giverny"

 

 

"Då solen står som högst över Piazza di Santa Crocce, då sitter en gubbe på hörnet av bänken, djupt försjunken i sin dagstidning. Då ljuder musik och applåder från dockteatern framför mig. Då har en trött uteliggare slagit sig ner på den varma, torra asfalten för en stunds vila under novemberljuset. Då strömmar de troende ut ur kyrkan efter söndagens Allhelgonagudstjänst. Då doftar det av dyr parfym från den eleganta italienskan - och hennes hund - bredvid mig. Då har turisterna avgjort att det blivit för sent på året för att åka till Florens, och stadens invånare har återtagit sin stad i den stund den är som skönast."


 

"Vi var blott tjugo år och ännu hade inga av livet desillusioner hindrat oss från att skapa nya luftslott av ständigt expanderade dimension. Hursomhelst levde vi lika mycket för tårarna som för skratten, och av dessa delade vi alla med oss då vi skålade för livet medan den bleka månen lyste likt en dekor i bakgrunden och innergårdens doft av rök och sommarblom klättrade upp längs husfasaden och in genom fönstret vilket stod öppet mot den florentinska natten..."

Språkligt hyckleri

Då engelsktalande personer ber om någonting petar de dit ett litet please – behaga – i slutet av meningen. Det kan ju visserligen tyckas lite väl befallande, men detta är de åtminstonde medvetna om. På svenska håller vi istället ganska hårt på etiketten, även om vårt avslutandetack, direkt förutsätter att vi kommer beviljas vår önskan. I Italien och Spanien rundar man av med ett per favore respektive por favor – av tjänst – och erkänner därmed den andres förestående ansträngning.  Samtliga artighetsfraser tycks mig hyfsat logiska. Men på franska säger de s’il vous plaît. Om det behagar Er. Som om det skulle behaga expiditen med 48- timmars arbetsvecka att för den oräkneliga gången i ordningen skära till en bit korv, lagom stor för ditt ändamål. Och som om kunden verkligen bryr sig huruvida detta behagar vederbörande eller inte.

Parisisk geografilektion

- Är du säker på att du vill komma hem till mig? säger F till S. 

Jag förstår dig verkligen om du inte vill. Det är ju trots allt ändan ute i förorten!

- Tja, det är ju inte direkt änden av världen, men bra nära...

F har flyttat till näst sista stoppet på metrolinje 5. Det är fortfarande inom zon 2, men klarar sig inte riktigt inom periferin. Så det kunde lika gärna varit världens ände. 

För det är så det fungerar i Paris. De som bor i de ensiffriga arrondissementen anser att de tvåsiffriga tillhör förorten. De som bor i de tvåsiffriga anser att de som bor i exempelvis 91:an eller 93:an bör känna sig ordentligt utanför. Dessa anser sig i sin tur vara sanna parisare, ty de befinner sig fortfarande inom de områdena till vilka man oftast refererar med siffror. Värre är det ju för de stackars jäklarna som hänvisats till områden likt Neuilly-sur-Marne. Och de som bor där - fortfarande inom Île-de-France och anslutna till innerstaden via RER - är hursomhelst betydligt mer parisare än övriga fransman.

Det är först när man kommer länge än så - utanför frankrikeön - som parisare blir ett skällsord. 

Parissyndromet

Torsdagen svalnar där utanför. En himmel som mörknar, byggnader som lyser upp. En puls som saktar in och en tystnad som sänker sig. Gator som töms. Fönster som öppnas. Doften av mat som svävar i kvarteret och dova toner som försvinner ovan takåsarna. Det är kväll och folk återvänder. Fortsätter sina liv innanför hemmets fyra väggar - ensamma eller tillsammans. Det är inget annat än vanliga dagar, vardagar, veckodagar, arbetsdagar - levnadsdagar. Det är självklarheter som inte ifrågasätts. Men som för mig känns fullkomligt främmande.

Jag återvände från jobb med intentionen att byta jeans mot klänning, för att sedan gå på vernisage på Palais de Tokyo, dit vi blivit inbjudna föregående kväll. Jag stannade upp och vände i dörren. Plötsligt medveten om mitt livs ohållbara rytm. Jag kunde inte minnas senast jag spenderade en kväll hemma, senast jag inte drack vin, senast jag inte snabbretusherade mig själv inför den förestående kvällen. Senast det var väsentligt huruvida vi hade mat i kylskåpet eller ej. Senast jag tittade på en film, plockade upp en bok, tände levande ljus - lät kvällen pågå utanför medan jag själv befann mig innanför.

Ett år, tre månader och tjugonio dagar senare lever jag fortfarande som tog Paris slut imorgon. Som vore jag fortfarande på en ovanligt långvarig semester. Eller som vore allt detta enbart en parantes - menad att rymma en hel roman. Jag kan fortfarande inte acceptera en dag utan planer - än mindre än kväll. För var händelselös timme som passerar tycks någonting viktigt gå förlorat. Och jag måste fylla vart tomrum av tid med substans, för att veta att jag gör det mesta av mitt liv i Paris. Ett liv (och detta är vad jag ännu inte förstått) som numer levs på obestämd tid, och vars slut inte infaller förrän jag själv väljer det.

Presque Rien - Francis Cabrel

Och se där, allt vad jag förmår göra
vind i koffertar av bambu
Delar av himmeln för att placera på dina ögonlock
och andra för att hänga kring din hals

Det är inget annat än vanlig himmel
blått som man ser överallt
Men jag har lagt dit all min förmåga
och hela vår historia där undertill


Du ser, det är nästan ingenting
Det är så lite
Det är som glas, det är knappt bättre
Du ser, det är nästan ingenting
Det är som en dröm
Som en lek
Tankar inneslutna i pärlor av klart vatten


Jag sänder dig hela dagar
katter placerade på knän
väggar täckta av de blommor du föredrar
och ljuset framförallt

Inget annat än lätt musik
en källa mellan två stenar
vitt linne under dina år av krig
det är allt vad jag förmår göra
det är allt

Du ser, det är nästan ingenting
Det är så lite
Det är som glas, det är knappt bättre
Du ser, det är nästan ingenting
Det är som en dröm
Som en lek
Tankar inneslutna i pärlor av klart vatten



Förstår ni nu varför jag tycker så mycket om Cabrel?

Livet och andra katastrofer

- Är du arg, sur eller ledsen? brukade min mamma fråga mig när jag var liten och såg allmänt beklämd ut.

 

- Jag är alla tre samtidigt, svarade jag - mångfacetterat barn som jag var.

- Är du glad? Eller missnöjd? frågade Isabel mig ikväll.

Att svara att jag är missnöjd vore inte legitimt, levandes ett till synes perfekt liv i en stad som förmår att ta andan ifrån mig.

Men inte heller är jag glad. Och jag frågar mig varje dag - sedan månader tillbaka - om jag någonsin kommer att bli glad igen. 

Ty jag är fortfarande både arg och sur.
Men framförallt ledsen. 

Una bella canzone

Vi förlorar tider och vi förlorar människor. Det är svårt nog. Men att vi dessutom måste ge upp de sånger vi älskar är bortom överbryggnad. Det är den minsta men allvarligaste konsekvensen av alla stora förluster. Det finns så många sånger jag saknar, vilka är allt för lierade till minnen av tider och människor för att kunna återhöras. 

Ett minne av oss (eller Blondiner har roligare)

Alla mia età

All well that ends well. Så allt dåligt som börjar dåligt? 

Likt ett tjugoförsta levnadsår som knappt hunnit ta vid då jag omedelbart bryter de löften jag givit inför framtiden. Ett tjugoförsta år under vilket jag skulle växa upp och se framåt - inte bakåt. Ett steg bort från de ungdomens misstag som vi tenderar att upprepa än långt senare. Ett insiktens år - styrt av förnuft snarare än av känsla. 

Men blott en skål har vi hunnit utbringa innan allt raseras. Han ringer. Och med ens är han tillbaka i mitt liv. Och mina tjugoett år av erfarenhet faller i glömska. Och jag är fortfarande hon jag var igår. 

Äldre och klokare är långt ifrån synonymer.

En fest för livet

"Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så finns staden alltid med dig vart du än sedan kommer, ty Paris är en fest för livet"

- Ernest Hemingway 

För samtliga foton se:

Mitt album

Kenny Dunkans album

Karin Cronas album 

Speciellt tack till Karin Crona och Kenny Dunkan - två synnerligen skickliga fotografer - för en vacker dokumentation av dagen. 

Tu peux compter sur moi

Det är inte enkelt att kultivera relationer på avstånd, och med ett nytt liv som vill levas. Att befinna sig bortom mil av land och hav från vänner och familj. Att människor som förr var substansen av ens dagar numera reducerats till röster i telefonen eller rader i meddelanden. Att självklarheter som jag ringer senare, ska jag komma över en stund eller vi ses ikväll förvandlats till omöjligheter.  

Jag har förvisso merparten av mina vänner på ett få gators avstånd i Paris. Men även här - i detta liv, i denna stad - tycks våra dagar allt för sällan korsas. Och ibland undrar jag om jag blivit en sämre människa. Då jag inte allt för sällan känner mig som Benabar i sången som följer.

You are not lost, you are in Paris

Det hade redan tilltalat någon annan och det tilltalade mig. Kanske tilltalas  även ni.

Une rencontre imprévue

- Jag hör att du är ifrån Skåne. Varifrån kommer du?

- Helsingborg. Och du själv?

- Jag är från Lund. Har du varit här länge?

- Det blir ett bra tag, sammanlagt. Är ni här på semester eller?

- Jag kommer hit ofta. Jag har en lägenhet här.

- Vardå?

- Rue Faubourg St-Antoine.

- Så härligt.

Tystnad. Glasservering.

 

- Det är konstigt. Men jag har en känsla av att jag känner igen dig.

- Du kanske har sett mig på Mysteriet på Greve Holm?

- Men då är det ju du Anna-Lena! Jag tyckte väl. Jag har bott i din lägenhet i Montmartre. Två veckor. När jag precis hade kommit till Paris. Jag är kompis med Frida Thomassen. Martin Svensson- ståuppkomikerns - dotter. 

- Där ser man. Honom fick jag precis ett sms av.

- Jag bara måste tacka dig, om än långt i efterhand. Det var den kanske finaste tiden i mitt liv.

- Vad sa du att du heter?

- Caroline.

- Det ska jag lägga på minnet. Jag kommer tillbaka igen i sommar och äter glass. Trevlig kväll. 

Tänk så länge jag velat möta och tacka. Ibland är livet bra oförutsebart.

A life less ordinary

Man kan vinna dagar och man kan förlora dagar. Den förlorade dagen är den som försvinner omärkbart - utan att lämna några spår. Den vunna dagen är den som levs, den som förtärs, den som upplevs och som stannar kvar. Den förlorade dagen är ett avdrag ifrån livet. Den vunna dagen är ett tillägg. 

Idag vaknade jag av en brådmogen sommarsol som flöt in genom gardinerna och föll på min nakna hud. Jag förberedde frukost och Isabel kom med färska croissanter och pain au chocolat. Vi drack kaffe medan Eros Ramazotti sjön Più bella cosa på radion.
Senare solade jag i sovrumsfönstret medan jag betraktade staden och nuet - utan att begrunna varken framtiden eller andra platser. 

Jag åkte den långa metrosträckan mellan Hotel de Ville och La Defénse för att möta Frida vid hennes jobb. Så långt västerut hade jag aldrig förr tagit mig. Hon packade ihop sin kaffevagn medan jag hänfördes av de enorma propotioner stadens arkitektur plötsligt tagit.
Tillsammans åkte vi till Champs Elysée för att att dricka billigt Alsacevin på det ställe vi en gång brukade gå till, och som vi inte återsett på precis ett år. Vi skålade för oss. 

En annan vän anslöt oförhappandes och vi blev salongsberusade där mitt i staden, mitt på eftermiddagen, i skuggan av solen. 

Vi tog den långa metrosträckan tillbaka och bjöd varandra förväl. Jag tog med mig mina återstående tjugo minuter av ledighet ner till Seine, där jag stod med armbågarna lutade mot bron och betraktade den sena eftermiddagssolen tindra på vattenytan. 

Väl framme på jobb porlade vinet ännu i kroppen och glassarna tycktes göra sig självt. Mitt i kvällens tumult äntrade Anna-Lena Brundin, och jag fick äntligen möta och tacka den person som skänkt oss så mycket glädje och samtalsämnen under vårt liv i Paris. 

Mer än så behövde inte hända. Denna dag var med råge vunnen.

Les touristes

Jag tycker inte om turister. Jag har ingenting emot resenärer - tvärtom - vagabonden är demokratins främste försvarare. Men jag tycker inte om turister per definition. Högljudda och skräniga. Utbredandes och trängades. Helt oförstående och förlorade i det främmande språket och kulturen. Jag tycker inte om turister som köar, fotograferar, stannar upp för att läsa kartan, exklamerar, handlar värdelösa småting, flanerar och under högsäsong belägrar hela städer. Och minst av allt uppskattar jag när de kommer i trupp - alla åtföljandes ett rött paraply som viftar vid horisonten. Jag har arbetat med att inackordera diverse nationaliteter i pittoreska parislägenheter. Numer arbetar jag med att sälja dem glass. Jag har haft möjlighet att betrakta dem från nära håll, och jag baserar inga av mina anklagelser på ogrundade fördomar.

För mig har en direkt integration i den nya kulturen varit essentiell. Att konvertera till fransyska visade sig vara svårare än väntat, men att lägga bort mina turistmanér lärde jag mig illa kvickt.
Men på senaste tiden har jag gjort en vändning. Jag har - vad jag trodde var i syfte att håna turismen - anslutit mig till den. 

Men kanske rör det sig snarare om det fenomen Lena Sundström tar upp i sin bok "Känns det fint att finnas en dag till?": "För det slår ju aldrig fel. Att de här creddiga typerna till slut måste gå hela vägen runt för att få vara unika i sin creddighet. Stjärnkocken som älskar en McFeast & Co." 

Jag har under den senaste veckan investerat i två nya tingest, båda inköpta i närheten av Notre Dame. Häromdagen fann jag dessutom en förtjusande liten butik i närheten av mitt jobb, kallad för Les touristes.I skyltfönstret hänger en randig väska med affärens namn som tryck. Den håller jag ögonen på fram tills nästa lönecheck.

Paris enligt Finnair

Av en ren händelse hamnar jag på Finnairs hemsida, och finner nedan citerade beskrivning av Paris.
Det framkallar en nästintill fysisk smärta att läsa någonting så illa formulerat.
I synnerhet kring ett ämne som inte borde alstra annat än ren poesi.


"Paris väntar på att erövra Ert hjärta
Ni kan väl inte motstå kärlekens och ljusets stad? Europas pulserande hjärta väntar på Er.

Ifall Ni har modet att bestiga det hisnande Eiffeltornet är belöningen ovärderlig. En utsikt över hela Paris och alla tusentals hustak väntar på er. I konstmuseet Louvren väntar sedan den skönaste konsten och när Ni har vandrat hand i hand längs floden Seine väntar det bästa av den franska kokkonsten.

Vardagen faller i glömska när Ert sällskap sitter i skenet av levande ljus på en av de otaliga romantiska restaurangerna och Ni hör dragspelsmusiken i bakgrunden. Bienvenue à Paris!

Även Ni kan välja Europas mest romantiska stad. Paris skönhet väntar på Er. Hör Er för om lediga platser och aktuella priser direkt via vår bokningstjänst."


Det är skönt att veta precis vad som väntar en.

Prince charmant

Min väns önskningar är alltid motsägelsefulla. I synnerhet då det rör sig om män.
 

- ...men de får inte vara allt för bohemiska. Jag menar, de ska ju helst vara rena också. 

Jag citerar främst för att inte glömma. För att jag en dag ska kunna publicera en liten bok vid namn "Isabels aforismer". 

Tonnerre de Brest

Han är den nya musiken i mitt liv. 

Ne me quittes pas...

Jag har alltid jämfört min relation till Paris med den till en man, och kallat honom (läs henne) ömsom för min älskare, ömsom för mitt livs kärlek. Jag förstod att vårt förhållande en dag skulle tappa sin gnista, men jag hade aldrig kunnat förutse vilken destruktiv karaktär det skulle komma att få. Nu är jag hon som vet att väskorna måste packas. Som vet att inget gott kan komma från en fortsatt relation. Som inte längre kan föreställa sig en gemensam framtid. Som vet att hon borde gett sig av redan igår.

Men som verkligen inte förmår. För att han är för vacker. För lockande. För att han har sina ljusa, berusande, glittrande dagar. För att han - var gång jag tänker lämna honom - lovar mig mots et merveilles. Och för att jag - för var minut jag stannar - knyter mig allt hårdare till honom. 

Jag är fast och fullständigt förlorad. 

Inget annat adjektiv än destruktiv kan bättre beskriva min oändliga relation till Paris. 

Den staden den lyckan. Den staden den sorgen. 

La liste

Önskelista

(På saker jag skulle vilja göra, hade mitt liv inte varit métro, boulot, dodo.)

1. Gå och se Je l'aimais

2. Anordna italiensk middag för mina vänner

3. Gå på Maison de la photografie 

4. Läsa ut Ängelns lek, Igelkottens elegans, Män är från Mars, kvinnor från Venus, Kräftans vändkräts och a Year in the merde (samtliga påbörjade).

5. Ringa min vän Clara och prata i timmar

6. Gå och se Coco Chanel-filmen

7. Söka in till universitet i Skottland

8. Avsluta och posta vykortet till min vän i Italien

9. Planera en stor gårdsfest inför min 21:e födelsedag

10. Åka till London och hälsa på en vän 

Kanske om jag levt ett annat liv parallellt med detta. Eller om jag varit snuskigt rik. På tid. 

 

Métro, boulot, dodo

Det sägs ofta att skillnaden mellan svenskar (läs nordligare breddgrader) och fransmän/italienare (läs sydligare breddgrader) är att de förstnämnda lever för att jobba medan de sistnämnda jobbar för att leva. Jag tror fortfarande att teorin stämmer, men kan även förkunna att jag själv är undantaget som bekräftar regeln. Det enda glassiga jag gör under mina fredag -och lördagskvällar har bokstavligen med glass att göra. Mitt franska vokabulär har utvidgats med orden: spatel, fönsterputs, bägare, lakrits och ta betalt. Mitt italienska med tjugofyra olika glassnamn samt quanti ne voule som svar på quanti gusti posso sceglere? På svenska har jag fått helt nya färgdefinitioner, och frågar numer om någon sett min pistachfärgade schal eller min amarettofärgade blus. I övrigt säger jag merci à vous när någon ringer fel, frågar mig om vägen eller till och med råkar trampa mig på foten. Min vardag har förvandlats till ett enastående métro, boulot, dodo. Ett franskt uttryck som trots allt motsäger teorin något. 

Littérairement

- Jag tror inte att ni passar så bra ihop -

du är alldeles för litterär för honom, säger min vän.

- Vad innebär det att vara litterär?

- Jo, men du har ju foton på massa gamla människor hängandes på väggarna.

Så skönt att begreppet litterär slutligen fick en värdig definition.

Jag minns Italien

Och så plötsligt minns jag Italien. Jag minns en stund i solen, ett liv höljt i fuktigheten från Toskanas kullar och doften av kaffe från öppna kafédörrar. Jag minns Ponte Vecchio sedd från Ponte Santa-Trinita, och Arnos azzurofärgade vatten glittrandes under det tidiga morgonljuset. Jag minns det djupa mörkret som tyst - nästintill omärkbart - smög sig över kullarna för att landa i den väldiga dalen. Musiken som alltid hördes någonstans ifrån Piazza della Repubblica. Vinden som förde med sig doften av oliv, vin, luft och rymd från bortom staden, bortom kullarna, från Chiantis oändliga fält av vinrankor. Jag minns ett kök där det alltid fanns olivolja och färsk basilika, vitlök och körsbärstomater, vinflaskor uppradade på det gamla skåpet. Där det oupphörligen doftade av gasspis och nylagad mat. Där den skorrande radion på köksbordet spelade från morgon till kväll, och där jag oräkneliga gånger serverade mina vänner tomat och mozzarella till förrätt, och mer eller mindre innovativa pastarätter till huvudrätt. Och alltid dessa cantuccini med detta Vin Santo som dolce. Jag minns timmar av kulinarisk njutning. Till musik och konversationer på ett språk som sände ilningar längs ryggraden.

Jag minns en vardag så ljuv som aldrig förr och aldrig därefter.

Ditt liv, mitt liv, våra liv

Återigen vaknar jag upp på Rue du Temple. Väckt av den tidiga förmiddagstrafikens dova symfoni. Av det bleka solljuset som med knapphet tränger in genom de tunna, vita gardinerna. Av doften av bittert kaffe och syrlig apelsinmarmelad, och av ett par morgontofflors nästintill ljudlösa steg från våningen under mig.
Det är inte första gången jag vaknar på ett loft, beläget övre delen av Rue du Temple. Men denna morgon vaknar jag upp i någon annans liv än mitt eget. Till någon annans utsikt från bakom gardinerna. Någon annans tesorter och sätt att brygga sitt kaffe. Till helt okänd musik som ljuder från datorn och till foton och tidningsartiklar som för mig saknar mening. För att jag befinner mig hos personer jag inte känner, där allting tycks sakna förankring i min egen verklighet.

Rue Notre-Dame de Nazareth löper som en stickgata från Rue du Temple ändan bort till de Stora Boulevarderna, och vem vet - kanske ännu längre. På denna gata bor min nya arbetskamrat och bektantskap, hos vilken jag var bjuden på middag häromkvällen. Att kliva in i hennes verklighet var lite som att äntra min egen dröm. I det osannolikt parisiska köket stod fönsterna öppna mot den blå timmen ovan takåsarna. Där fanns kokböcker från det italienska köket och en kruka färsk basilika som höll på att förvandlas till hemmagjord pesto. Travar av böcker dekorerade nedre delen av det lilla rummet, mörka takbjälkar prydde den övre. Svala toner av Nina Simone letade sig ner från loftet. Ovanför den lilla trappan bredde en mindre våning ut sig, där ofärdiga målningar stod nonchalant lutade mot väggarna, där ett barbord hade fått sin plats och där oräkneliga ljuslyktor strötts över det dukade matbordet. Och så linneservetter. Tänka sig, riktiga linneservetter.
37 kvadratmeter av drömmen om Paris. Om drömmen om ett hem i Paris.

Sen återvänder man. Till sitt eget och sina egna. Till egna travar av böcker och Frakofontidningar. Kandelabrar från Ikea och från loppmarknader vid Porte de Clingancourt. Till egna vykort och tidningsurklipp som pryder väggarna, till Nina Simone och Jacques Brel, till hemmagjord Homos och tapenad, till en slående utsikt över Paris, till en inramad Chartiermeny som gör anspråk på att vara konst och till inga servetter alls. Överhuvudtaget. Och tycker att ens egen verklighet är helt okej den också.

Le café d'en face

Scen från 20-talet sedd från Amorino

Dag vunnen, dag förlorad

Det faller ett vårregn över staden. Droppar av silver - långa och tunna likt akupunkteringsnålar - landar på de metallgrå hustaken utan ett ljud. Hela Paris är äggskalsfärgad under en himmel uppspänd likt ett vitt lakan över de kopparröda skorstenarna. I fjärran ser jag Montparnasstornet teckna sig mot dimmorna likt ett blyertsfärgat sträck på vitt papper. Det doftar av fuktighet och tidig majmånad. På innergården har man satt nya blommor i balkonglådorna och släppt in fräschören genom köksfönsterna. Man har låtit tiden gå långsamt. Låtit dagen vinnas.

Som alltid hade jag för avsikt att gå ut. För en gångs skull kom jag inte så långt. Jag ställde sovrumsfönstret på glänt och stannade inne. Studerade nya låttexter, drack kaffe och skrev vykort på italienska. Drog i saker jag inte rört på länge. Konstruerade helt nya meningar. Letade efter nya adjektiv. Hängde upp negligerade klänningar på sina galgar. Förälskade mig i spanska. Bläddrade i böcker som förblivit olästa. Gjorde ingenting av konkret värde - lät dagen gå förlorad. Och vann tillbaka lite av mig själv.

Je l'aimais

Jag gör det för att jag inte kan låta bli. För att jag inte förmår att station efter station betrakta den stora affischen som annoncerar filmatiseringen av Anna Galvaldas Je l'aimais - Jag älskade honom - utan att åtminstone ha för avsikt att gå och sen den. Men jag förblir skeptisk.

Att se de hundratals vackra sidorna av Tillsammans är man mindre ensam reduceras till en timme och fyrtio minuter, med ett tveksamt korresponderande persongalleri, har fått mig på min vakt. Anna Gavalda är lite av dialogernas mästare, och hitintills har få filmdialoger kunnat leva upp till de i böckerna. Således är jag outsägligt nyfiken på hur de ska få en bok Jag älskade honom att fastna på bioduken.
Att det blir bra är kanske ingen omöjlighet. Men visst känns det lite som en otrolighet.

Och förresten, ska det inte vara Jag älskade henne?

La fin du monde

Jag är mer än lite betagen av honom. I synnerhet när han ställer sig i funiculaire de Montmartre och sjunger fransk mjukporr inför en grupp oförstående spanska turister. Om små vita skinkor. Och om vad han skulle göra om de annoncerade jordens slut för i tio minuter. Cali.

Parce que c'est Paris

Foton: Clara Axblad

Krig och fred

Idag för 64 år sedan utropades fred efter Andra världskriget. Det innebär helgdag i Frankrike. Dessutom var det heldag förra fredagen. Och det är helgdag nästa. Det är tur att jag arbetar. Jag hade inte vetat vad jag skulle göra med all ledig tid.



Och nu har jag äntligen förstått varför den finns en metostation med ett så specifikt namn som 8 mai 1945.

Om en stad

Jag pratar i telefon med min pappa.

- Ska du inte komma hem? Ska du inte åka vidare?
Är du inte färdig med Paris nu? frågar han.


Och jag svarar vad jag en gång skrev.

Att vara färdig med en stad. Hur blir man någonsin färdig med en stad? När man vänt upp och ner dens parker och byggnader, lyft och kikat under vart monument, rört vid, smakat och låtit sig sköljas med av dens vatten? När ingenting längre varken förvånar eller besviker. När du tagit alla möjliga stickgator och funnit dem vara återvändsgränder. Är du färdig med en stad när du provat utsikten från alla möjliga vinklar, men ingenstans funnit den vy du hoppats på. Är du kanske färdig när tobakshandlaren vet vilken cigarettsort du röker - mannen bakom zinkbaren hur du vill ha ditt kaffe. Är det över då staden förvandlats från fem bokstäver till en hel innebörd, en känsla av ogripbar dimension, en essens som föregår existensen? Är du färdig då? Eller är det just då som allting kan börja?

- Florens, 25 november 2008