Det finns ingenting som är nuet. Det är en omöjlighet - om än en oändligt vacker sådan - att föreställa sig existensen; kroppen, känslorna, tankarna - alla sinnen på en och samma gång - befinna sig geografiskt och spirituellt på en och samma plats, i ett och samma ögonblick. Att bara vara det man just nu andas in och ut.
Tanken är sagolikt vackert, men saga är ordet.
Jag kan tyckas vara här, med mitt heta rykande kaffeglas och min huvudvärk framkallad av för mycket skärmljusexponering. Att vara söndagen den 29 november, klockan 18.34, sittandes på sängen i 85 graders vinkel, med en vag löksmak av eftermiddagens sallad resterande i munnen.
Istället är jag flytande, svävandes, försvinnandes och återvändandes.
Jag är kommande tisdags anställningintervju: är redan nervositeten, sökande efter det rätta franska ord som alltid är fel i kontexten, jag är redan försenad.
Jag är redan på en buss till Sverige, är redan en morgon i pappas kök, är fortfarande den julklappsträngtan jag var i en svunnen barndom.
Jag är inte i detta rum, inte på riktigt, inte egentligen.
Jag är någonstans mellan raderna i en Bodil Malmsten-bok, är någonstans i Finistère, eller vid någon annan av jordens ändar. Jag är Madeleinekakan doppad i lindblomste. Är i mitt eget, ett fiktivt, eller någon annans förflutna. Mitt egentliga jag kanske står staty lite varstans, om jag bara hade ögon att se med.
Jag är redan publicerad, eller rynkig och gråtandes vid en framtidens substanslösa dator - där man ropar ut romaner i tomma intet och en läderbunden förstaupplaga poppar upp ur brödrosten - tänkandes att jag fortfarande har tiden på min sida.
Ingen har tiden på sin sida. Tiden tar inte parti. Den bara är, här och nu, där vi själva inte förmår vara.
Allting jag gör är i väntan på någonting annat. På Godot eller Ondot.
- Vad väntar du på, Caroline? Frågar någon mig. Väntar du på bättre tider?
- Nej, svarar jag. Jag väntar på vad alla fransmän väntar på. Jag väntar på längre baguetter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar