Thunder only happens when it's raining

La Spezia, 13/9 2009

Sommaren är i uppror. Stormen tog oss bokstavligen på sängen i en mycket tidig morgontimme, och mellan fönsterluckornas springor såg jag blixtarna glittra utan avsikt att upphöra. 

Vår korta tid under solen hade redan fått regnet att falla i glömska, och jag vaknade desorienterad och desillusionerad, som vore jag redan någon annan stans, som hade den efterlängtade sommaren redan gått förlorad.

Klarvaken studerade jag insidan av taket medan natten exploderade över staden, byarna och havet - likgiltig inför min rädsla och sömnlöshet. Jag tänkte på de italienska lakanen och strumporna vilka imorgon skulle hänga genomvåta utanför fönsterna ovan trottoarerna. 

Jag tänkte att kanske hade blixten träffat någonstans uppe bland bergen, och att i just denna stund stod den torra vegetationen i flammor som spred sin rök uppåt den åskande natthimmeln. 

Jag tänkte på ett förgånget åskväder - det enda jag upplevt utan rädsla - en spektakulär föreställning som blixtrade i rött och lila ovan Montparnasstornet och som jag betraktade en tidig natt från mitt sovrumsfönster i Belleville.

Jag tänkte att den kvällen reste sig det annars så fula Montparnasstornet dramatiskt vackert nere i femtonde arrondissementet, liksom ville det utmana naturens nyckfullhet.

Jag tänkte att i nästa parisliv skulle jag uppskatta tornet mer, i nästa parisliv skulle jag bosätta mig långt där nere på andra sidan floden, just där det blixtrade så förundrande. 

Mer än så hinner man ändå inte tänka när man ligger i en hotellsäng i La Spezia och kontemplerar insidan av taket. Det blir nämligen ganska långtråkigt, och lika snabbt som man väckts somnar man.