Franska in- och utsikter.

onsdag 15 december 2010

Glitter


Man borde verkligen glittra lite mer.

På Monoprix idag, införskaffandes den kvartaliga hårfärgen, fick jag oturligt nog syn på min egen spegelbild bakom nagellacken och ögonskuggorna.
Ingen mascara. Hyn grå och vintertrött, ingen rouge, inget läppstift, inga färger.
Grå kappa knäppt ändan upp i halsen, och så den där nedrans utväxten som ständigt återkommer och som för var gång får stanna allt längre.

Jag är sådan.
En halvtimme framför spegeln för att lägga en make-up som gör anspråk på att vara icke-existerande.
En hel halvtimme för att se naturligt tråkig och fullständigt oskimrande ut.
Sober. Sparsmakad.
Alltid dessa matta röda läppar som stör ingen, lockar ingen.
Alla mina kläder i ett spektrum av svart, vitt, grått och beige.
Stela, anonyma kappor när hösten faller, när snön faller.
Mina väskor av äkta skinn, fyrkantiga och högst lämpliga för böcker och papper i A4-format.
Särskilda fack för välspetsade blyertspennor.

Jag är livrädd för färger. Jag äger ett enda rosa linne, men jag tycker att det skär sig mot mina gröna ögon. Skär sig mot hela mig.

Jag äger inga ögonskuggor.
Inga nagellack som drar för mycket åt en o-ortodox nyans. (Jag har fem nagellack av olika märken och nummer, och ingen människa i världen skulle kunna skilja dem åt.)
Jag äger vart år ett par nya svarta pumps för någon annan färg vore otänkbar. Och oräkneliga svarta nylonstrumpbyxor i 20 den, som jobbade jag nine to five.

Allt detta snappar jag alltså upp i Monoprixs speglar denna eftermiddag, och jag tänker att va fan.
Va fan ska man gå omkring och se så tråkig ut för, när man inte alls känner sig så tråkig och intetsägande. Varför drar man aldrig på sig paljettvästen som man tyckte var ett stort misstag, varför köper man aldrig den där röda kappan man suktar efter vart år innan man nöjer sig med en grå, varför ingen highlighter, varför inget glansigt gloss på läpparna, varför inte lite guldglitter i håret, varför inga sidenskimrande skjortor, en eldigt röd hårman för en stund i livet.
Varför inte spraka som en hel nyårsafton?

Jag tänker att va fan, man lever ju bara en gång, och den enda gången borde man ju se till att glittra.

3 kommentarer:

  1. Jag vet precis... Jag har fâtt syn pâ mig mânga gânger i speglar. Men jag glittrar nog mer nu än vad jag gjorde för tio âr sedan!

    SvaraRadera
  2. Min filosofi brukade vara "Om man är tillräckligt färgrik och intressant märks det ändå, då behöver man inte springa omkring och se ut som en hel julgran". Men häromdagen tror jag att jag slutligen såg mig själv i mina klasskamraters ögon och förstod varför ingen gjorde ansats att prata med mig. Inte bara såg jag osynligt tråkig ut, men på gränsen till lite tappad, med total avsaknad av smak och stil...Nej, nu ska jag dra på mig paljettvästen!

    SvaraRadera
  3. Så sant som det är sagt Caroline!

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...