Glitter

Man borde verkligen glittra lite mer.

På Monoprix idag, införskaffandes den kvartaliga hårfärgen, fick jag oturligt nog syn på min egen spegelbild bakom nagellacken och ögonskuggorna.

Ingen mascara. Hyn grå och vintertrött, ingen rouge, inget läppstift, inga färger.

Grå kappa knäppt ändan upp i halsen, och så den där nedrans utväxten som ständigt återkommer och som för var gång får stanna allt längre.

Jag är sådan.

En halvtimme framför spegeln för att lägga en make-up som gör anspråk på att vara icke-existerande.

En hel halvtimme för att se naturligt tråkig och fullständigt oskimrande ut.

Sober. Sparsmakad.

Alltid dessa matta röda läppar som stör ingen, lockar ingen.

Alla mina kläder i ett spektrum av svart, vitt, grått och beige.

Stela, anonyma kappor när hösten faller, när snön faller.

Mina väskor av äkta skinn, fyrkantiga och högst lämpliga för böcker och papper i A4-format.

Särskilda fack för välspetsade blyertspennor.

Jag är livrädd för färger. Jag äger ett enda rosa linne, men jag tycker att det skär sig mot mina gröna ögon. Skär sig mot hela mig.

Jag äger inga ögonskuggor.

Inga nagellack som drar för mycket åt en o-ortodox nyans. (Jag har fem nagellack av olika märken och nummer, och ingen människa i världen skulle kunna skilja dem åt.)

Jag äger vart år ett par nya svarta pumps för någon annan färg vore otänkbar. Och oräkneliga svarta nylonstrumpbyxor i 20 den, som jobbade jag nine to five.

Allt detta snappar jag alltså upp i Monoprixs speglar denna eftermiddag, och jag tänker att va fan.

Va fan ska man gå omkring och se så tråkig ut för, när man inte alls känner sig så tråkig och intetsägande. Varför drar man aldrig på sig paljettvästen som man tyckte var ett stort misstag, varför köper man aldrig den där röda kappan man suktar efter vart år innan man nöjer sig med en grå, varför ingen highlighter, varför inget glansigt gloss på läpparna, varför inte lite guldglitter i håret, varför inga sidenskimrande skjortor, en eldigt röd hårman för en stund i livet.

Varför inte spraka som en hel nyårsafton?

Jag tänker att va fan, man lever ju bara en gång, och den enda gången borde man ju se till att glittra.

As I Walked Out One Evening by WH Auden

As I Walked Out One Evening by WH Auden

Det är fortfarande ordning på mina papper

På anslagstavlan i vårt sovrum hänger några av de vackraste brev - några av de vackraste rader - jag mottagit hitintills i mitt liv. Detta är två av dem:

Caroline,

Jag vet inte vilken address du bor på. Jag vet inte hur kaffet smakar dit du är på väg. Hur den senaste mannen du kysste ser ut, om du målat dina naglar i ljust rosa eller rött. Men jag vet hur det känns att vara ifrån dig, hur det känns att få ett brev från dig. Med de vackraste rader och sannaste ord. Du och jag delar den ensamma kärleken till en plats, och jag vet att du är den enda som förstår mig. Och jag tror att vi har "vecu la même histoire", som Goldman uttrycker det. Och kommer kunna vara "vieilles sans être adultes", som Brel hade sagt.
Vi kommer alltid att ha Paris.

Din vän för evigt,
Frida



Caroline Bonjour,

Jag skriver ett kort till Frida likaså, då ert brev så mycket understrycker vår gemensamma väg liksom er vänskap.
Skrivandet har redan gett mig känslan av att uppleva små mirakel, men mötet med er härom kvällen, och sedan läsningen av ert brev, utgör en mycket speciell händelse.
Vilket nöje, men också vilket ansvar, att känna att jag har kunnat påverka två livsvägar endast med ord kommandens från avstånd, och sedan blivandes så nära!
Det var onekligen lite overkligt, med er närvaro och vänskap, och den blyga karaktären hos er "chaufför". Att se var passage i ert brev, spelandes med min romans universum, plötsligt förvandlas till verklighet i er poetiska och bestämda frammarch.
Tack för denna vackra gåva en begynnande höstkväll.

Med vänskap,
Philippe Delerm

Årskrönika 2010

Juste une photo de toi...

Questo maledetto inverno non si ferma sulle porte, gela l’anima

Vanilla Ice cream

Idag skrev professorn i litteraturhistoria något megaviktigt och megalitterärt namn på tavlan, och det enda jag kunde tänka på var att det såg ut att stå vaniljglass.
Jösses så gott det hade varit i just den stunden, liksom i alla andra, med lite vaniljglass överströdd med pärlor av granatäpple.

Förundran

Jag är förvirrad.
Ska man verkligen ha paraply mot snön?

Anteckningar onsdagen den 8:december 2010

- Y säger, vid tillfällen, att han avgudar mig.
I dessa stunder står jag alltid på gränsen till att lämna honom.
Inte kan jag vara med någon så fullständigt oresonabel.


- Hur länge får man lov att öppna chokladkalender?


- "Vem vet mest" är världens bästa frågesportsprogram.
Tills man inser att man själv vet minst.


- Bara i Paris kan det regna snö.


- Att två identiska kaffeautomater parallellt placerade beter sig så olika. Att en ger en socker fast man inte vill ha det, samtidigt som den inte ger tillbaka någon växel.
Att den andra är fullständig kaffeperfektion.
Det luriga med livets val.


- Den där Diorklockan kan man önskar sig i all evighet.

Bakthin who?

Ständigt denna Bakthin.
Vem är det?

Vad mig anbelangar är Bakthin damen som serverar i skolkaféterian och som - sin ålder till trots - vittnar om en skönhet sällsam för kaféteriatanter.
Eller så är det Karius och Baktus avlägsne kusin - Bakthin.

Bakthin är förmodligen ett virus som man noggrant studerar på läkarutbildningen, men varför ständigt dra upp den lilla smittospridaren i litterära sammanhang?

Om Bakthin figurerar i någon av de bibliografilistor man tilldelat mig, måste jag fullständigt passerat vid sidan om.

Men nog är det förståeligt. Ett mer oförföriskt namn än Bakthin hittar man knappast.

Nej, Bakthin är bestämt namnet på den mycket fulare av de två kaféteriatanterna. Det måste vara så.

- Bakthin! En kaffe och en ostbaguette, s'il vous plâit!

Goodmorning Paris

Det össnöar över Paris. Flingor stora som bomullstussar kastar sig ner mot hustaken, trottoarerna, postlådorna, trädgrenarna, biltaken och de övergivna caféborden. Och där, när de landar, evaporerar de omdelbart i den obarmhärtiga storstadsvärmen.

Vissa saker vet man inte, trots att man allt tror sig veta.
Som att snön sällan ligger kvar i de stora städerna, för att dessa är för varma.
För att det underjordiska metrosystem som löper under stades alla gator och parker, ständigt värmer upp asfalten underifrån och gör marktemperaturen för mild för att hålla kvar snön.
Liksom värmen från alla gatulycktor och fasadbelysningar, från trafiken, från alla halvöppna restaurangdörrar och från mannen som säljer grillade kastanjer vid sin vagn.

Kvar blir en blöt tisdagseftermiddag att konfrontera eller gömma sig från.

Sjögren's List

Att detta med listande skulle vara en synnerligen intelligent verksamhet tvivlar jag inte en sekund på. Det stod klart redan när gymnasieläraren i svenska - en härligt hårig sådan - förkunnade att han börjat lista precis allt i sin tillvaro, och att han ansåg listandet vara likvärdigt vilken kreativ skrivform som helst.
Och naturligtvis.

Martina Lowden blev årets debutant med boken "Allt", innehållandes en jäkla massa listande. Och Sara Thibault, på sin glossglittrande blogg, listar allt möjligt och omöjligt i sin vardag. Handväskans innehåll och dagens kulinariska synder.

På en dubbelkopia skapade jag idag följande listor:

Händer i veckan
Utseendestuff
Julklappar
Måste fixa NU (eller snart)
Skolresultat
Egen önskelista.

Det intressanta med dessa listor var kategoriernas överlappade. T.ex dök "färga håret" upp under både Händer i veckan och Utseendestuff, medan listan Julklappar blev en underkategori till Måste fixa NU (eller snart). Smartboxkrämen figurerade både under Utseendestuff och Egen önskelista, medan Skolresultat förblev en ensamstånde och ganska så dyster lista.

Man kan lista precis vadsomhelst, med eller utan inbördes ordning, i stigande eller fallande ordning, med eller utan underkategorier. Man kan skapa listor med eller utan rubrik, och i det senare fallet kan kan låta någon annan - utifrån det listade - gissa vad kategorin skulle kunna vara.

En lista kan t.ex se ut såhär:

Mina favoritnummer mellan ett och tio

1.2
2.9
3.8
4.4
5.6
6.10
7.1
8.7
9.3
10.5

Eller såhär:

Alla pojkar jag gillat vars namn börjar på J

* Johan A
* Johan K
* Johan J
* Jonas
* Jonatan

I en betydligt mindre avgränsad kategori kan den se ut såhär:

Mina favoritsaker i livet

- Kaffe
- Havet
- Celine Dion
- Litteratur
- Julen
- Varm blåbärspaj med vaniljsås
- Frågesportsprogram


En hel bloggverksamhet skulle kunna gå ut på listande (och det finns det de som gör).
Var dag en ny kategori, var dag en ny lista. Det behöver aldrig ta slut.
Det är ett fascinerande tidsfördriv, en förtjusande organiseringsprocess och ett förunderligt litteraturfenomen, vilket utan tvivel hamnar 2:a på min lista över Bloggknep du tar till då du inte har något vettigt att säga.

En dödstrist tanke

Jag fick precis dödsångest.
Det har drabbat mig förr, men denna gång fastnade det som en stor klump i magen, och jag förmår inte ens röra mig mot disken för att beställa den där morotskakan jag övervägt de senaste tjugo minuterna.

Jag kom liksom på att allt ska ta slut.
Men att det faktiskt inte tar slut.

Det är inte allt som tar slut, det är jag som tar slut, medan allt annat fortsätter som om ingenting hade hänt.
Ingenting märkvärdigt har hänt.

Doften av kaffe, musiken, snön, vårdagarna, havet, havet!, soluppgång efter solnedgång, kärlekarna, litteraturen, Italien, franskan, alltet.

Allt som kvarstår när jag är borta, hur outsägligt orättvist, hur snålt av livet, hur retsamt och tarvligt, de andra får vara med men inte jag.

Det spelar ingen roll hur många barn eller böcker jag lämnar efter mig.

Vilken slutsats drar jag då av denna hjärtslitande och andetagsstjälande tanke, som från ingenstans kommit över mig?

Att jag ska gå och köpa den där morotskakan, för en dag kan jag inte längre göra det.


"Döden angår dig varken som död eller levande; som levande därför att du är, som död därför att du inte är" - Montaigne

En litteraturstuderandes framtidsplaner

"Visst skulle man kunna jobba på Starbucks", tänker jag en fullständigt förfryst onsdag i december där jag sitter och delar kaffepall med en främling.
När temperaturen sjunkit till ett visst antal grader måste man kompromissa med såväl sina principer som sina solitära tendenser, och på Starbucks är det ordentligt varmt.
Någon, måhända är det Bill Cosby, sjunger New York-jazziga julsånger och ett härligt sorl av macbookstangentsknapprande fyller lokalen.
Då uppenbarar sig en anställd från andra sidan disken och börjar moppa golvet med oväntat dansanta rörelser. Han är liksom...Merry.

Jag försöker förväges att finna ett mer passande adjektiv, men det undslipper mig.
Lycklig syftar för mycket till en inre själsfrid vilken jag inte vet någonting om.
Glad är för platt.
Glädjefull, ja kanske, men det saknar det yttre uttrycksfullhet jag söker.
Han är helt enkelt Merry.
Merry för att det är Christmas.
Och för att han jobbar i den juliga värmen på Starbucks, precis som vi alla borde vilja göra.

Double Life

Dancing queen, young and sweet only...17?

Un novembre parisien

...but it's allready tomorrow

Veckodagar som inte är vad de utgör sig för att vara.
En måndag förklädd till söndag.
Ett tyst, stilla och stängt Paris, en blytung himmel över den svårdefinerbara dagen.

En ledig måndag.
Jag väntar på att mannen bredvid mig ska vakna, rusa.
Det gör han inte.

Vi ser på de gula höstträden utanför sovrummets balkong.
Äter en långsam frukost, tar hand om sådant som skjuits undan.

Söndagsmörker utanför lägenhetens varma söndagsljus.
Jazzmusik till steken med stekta potatisklyftor och grönpepparsås.
Så likt en söndag som många andra.

Men i verkligheten är det redan måndag.

Formule d'un Dimanche

The next time I saw Paris

Lördagskväll.
Jag lämnade staden för några dagar, och när jag återvänder finner jag henne som hon är.
Som hon alltid har varit.

Klockan åtta en oktoberkväll, himmeln svartnande.
Doften av regn som evaporerar från trottoarerna, av vattenpipa, kinamat som hämtas med, av franska huvudrätter som placeras på bordet framför någon.

Från något hörn hörs levande jazzmusik, genom något fönster syns en soirée lindad i stearinljusens sken.
I kassan på Franprix radas flaskor med rödvin.
Man har någonstans att gå - bort eller hem.

Så mycket hos Paris jag har svårt att leva med.
Ingenting hos Paris kan jag leva förutan.


Och i fjärran glittrar Eiffeltornet.

Va' dove ti porta il cuore

And the fall fell on...

Chanson d'automne

Les sanglots longs
Des violons
De l'automne
Blessent mon coeur
D'une langueur
Monotone.

Tout suffocant
Et blême, quand
Sonne l'heure,
Je me souviens
Des jours anciens
Et je pleure

Et je m'en vais
Au vent mauvais
Qui m'emporte
Deçà, delà,
Pareil à la
Feuille morte.

- Paul Verlaine

Baby, we have to try to stay connected

Eftersom jag numer är emotionellt otrogen med nedan presenterade M. Hjulet,
känner jag naturligtvis att jag måste avleda Y's uppmärksamhet från denna realitet.

Så som vänsterprasslande män kommer hem med blommor utan uppenbar anledning.

Så ikväll tänkte jag förföra Y med dagens ackumulerade kunskap i datorvetenskap.
Att viska 1:or och 0:or i någons vänsteröra (som bevisat är mest sensiblet för ömma ord), kan leda till precis vad som helst.
Och Gud vet vad som händer skulle ordet ARPANET oförhappandes slinka ut.
Du hörde mig älskling... Advanced Research Project Agency Network.

Dagen vi alla väntat på

Plötsligt stod han där.
Blicken som piercade genom glasögonens solida glas, svepte över rummet, och kvickt fann mig där jag satt lindad i morgonens bleka solljus.
- S'il vous plâit! Vous ne parlez pas! var de första ord han sa - bryskt och auktoritärt.
- Om jag får be! Ni talar inte!

Det behövdes så lite, en blick, ett tonfall, bråkdelen av en sekund.
Att det var han med ett stort H krävde ingen vidare analys.

Sedan bara stod han där och såg ut som han gjorde; som en Gud, som en romanens hjälte, som en Michelangelos David, och jag förmådde inte att släppa med blicken den perfekt propotionerade hästsvansen av gyllene strån, den välstrukna grå skjortan, den fyra dagars skäggstubben och händerna som upphetsande gestikulerade i tomrummet medan han talade.

Och hur han talade sedan!
Så vist och lärt à propos Camus Pesten och Flugornas Herre.
Och hur han talade till mig - förklarade att jag var inskriven på åtta-föreläsningen, och inte den halv tio där jag befann mig. Att jag var tvungen att jobba ifatt, kopiera någons anteckningar, att jag inte kunde bända hursomhelst på reglerna och att jag skulle sluta viska under lektionerna.

Stunden han steg in i rummet var det förflutna bortglömt.
Den mystike Tong, den sexige Steven, den hårige Björn och den fransktalande Marie.
Alla andra lärare suddade från tavlan.

Kvar finns bara han - Pierre LeRoux.
Pierre Hjulet.

Lång dags färd mot natt

När jag vaknar är du där, det är den vackraste av börjor.

Därefter följer dagen, flyter, eller makar sig sakta framåt, som den alltid gör.
Blek dimhöljd sol - ett vitare ljus sällan skådat över stadens fasader.
En tidig vinterkyla och värmen hos vart andetag står som rök i luften omkring en.
Fontänernas förunderligt klara vatten tycks kritaliseras i luften, och lämnas hängade likt
istappar mot oktoberhimmeln.
Allt är där,
man han har inte valt,
dagen skriver sig självt.

Man tinar tankarna med obegripligt stora kaffe,
läser medeltida dikter framlänges och baklänges,
man förstår allt eller inget -
det finns inget däremellan.

Man läser dikterna,
man har inte valt,
någon har ju skrivit dem.

Man samlar fräknar i solen.

Dagen svalnar,
man ordnar något -
någonting måste alltid ordnas -
man har inget val,
man ordnar och det känns bra.

Faller kvällen.
Sakta beger man sig hemåt.
Och slutligen skriver man något.
Något måste man skriva själv.


När jag somnar är du där, det är det vackraste av avslut.