Måhända har jag aldrig känt mig så långt ifrån Paris som idag.
På höstpromenad genom staden, tusen nyanser av gult, månen och solnedgången som trängs på himlavalvet, fuktiga löv att dansa omkring i, att känna sig sorglös och nästan barnslig lycklig bland.
De villa villekull-liknande husen och rododendornbuskar jag minns från barndomens skolavslutningar.
För att inte tala om ljuset!
Det sägs att det är svårt att återvända.
De säger att efter ett tag längtar man bort, till de riktigt stora städerna, till kinarestaurangerna som håller öppet hela natten, till vinet du köper i affären på gathörnet, till de glättiga neonljusen och alla de vackra främlingar som passerar.
Till de oändliga möjligheternas städer.
Och kanske kommer de att får rätt.
Men just denna onsdag i november finns det inget hos Paris som förmår locka eller förföra.
Endast ett överflöd av sådant som kan få mig att vilja stanna; höstlöven i sig hade kunnat räcka.
För att då inte tala om de nyfunna - ibland återfunna - vänskaperna, och den förestående helgens sociala tillställningar.
Tänk bara att få klä upp sig, dricka ett glas vin, måla sina läppar och gå ut och vara alldeles vuxen i detta land !
När gjorde jag det senast?
Och när jag tänker efter...när gjorde jag någonsin det?
( Säga vad man vill om detta kaos som är det riktiga livet. Jag har i alla fall aldrig tråkigt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar