Parissöndagen blir - hur man än vänder och vrider på den - alltid något bitterljuv och småmelankolisk.
Den antingen regnar bort eller försvinner i ett hjärtslitande vackert eftermiddagsljus.
Den är långsam och symboltyngd.
Parissöndagen bjuder in till långa samtal på promenad genom staden, att tömma vad som återstår av lördagskvällens vinflaska, eller att ligga i ett skamfilat badkar tills fingrarna blir russin och tankarna evaporerar med badvattnet.
Parissöndagen är en enda lång, existentiell tanke, som man ibland gör bäst i att lämna otänkt.
En söndag i Helsingborg är, på ett alldeles obeskrivligt vis, någonting så fundamentalt annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar