Indian summer och helgernas hetta

Friday snapshot

Klockan är 15.02, fredagen är vit, mättad och dåsig.
Att dömma av mitt hår uppmäts luftfuktigheten till 500 %.

Med anledning av min (näst) sista arbetsdag bjöds jag på ovanligt fin lunch av den chef som jag så många gånger velat beröva livet.

Sedan hoppade dito in i en taxi till Gare de Lyon, för att ta tåget till Marseille, för att lära sig segla. Oförhappandes.

Vi dödliga sitter kvar här och expanderar.

Det här är egentligen ingen videoblogg men...

Simone Cristicchi - Ti Regalerò Una Rosa

Ensemble, c'est tout / En brokig skara vänner

Understundom förstår jag - (men kanske inte tillräckligt ofta) - hur mycket jag uppskattar den föunderliga och underliga skara människor jag sedmera räknar till mina parisvänner.

Om kvällarna, al solito posto, återfinns den alltid like välklädde Le Baron, som till min stora förvåning visade sig vara en riktig baron, och som alltid påstår att man ser fullkomligt radierande ut, oavsett ens rådande - ibland miserabla - tillstånd.
Och Madame La Baronesse som jobbar för den Franska Akademin, den omfångsrike M med sina bokcirkel-sällskap, och P - den charmigaste odefinierbara asiat jag någonsin haft möjlighet att lära känna.
Ibland kommer även D, som annars brukar ringa tidigt på söndagsmorgonen och föreslå ost,vin, -och charkuterifrukost.


Och så Y och jag.

Dessutom är det alldeles förträffligt praktiskt att ha parisvänner som bor på lantliga gårdar, har lägenheter med utsikt över Eiffeltornet och Sacre Coeur, som förbereder utsökt sushi, har avlat adorabla italiensktalande ungar, som skänker två tjog champagneglas till ens födelsedagsfest, och som bor nära IKEA.

Men viktigastav allt: Att vara förunnad en liten, välkänd familj, mitt i den brokiga skaran av de franska nyfunna.

Et Deauville sous la pluie

"A Deauville un dimanche, sous la pluie sur les planches, elle repense à ce film,
qui se passe à Deauville, c'est un peu décevant, Deauville sans Trintignant"
- Vincent Delerm, Deauville sans Trintignant

Historien om Normandie och foppatofflorna

Men vad var det med Normandie och foppatofflorna?

Varenda unge som sprang omkring på gräsmattan den lördagskvällen hade klätt sig i neonlysande foppatofflor, som i en underlig konspiration.

Och sedan fick jag lova dem att inte nämna det på min blogg.

"What happens in Normandie stays in Normandie", svarade jag.

This just blew my day

Det finns få dagar som börjar dåligt och som utvecklas till det bättre.

Så när en dag inleds med att någon stoppar fingret i den fullt upphettade hårfönen (hur ett finger hamnar inuti en hårfönsfläkt förtäljer inte historien) och förskaffar sig tredje gradens brännskador, är det också troligt att denna någon kommer försent till jobb efter en omväg till farmaciet, att denna någon i all sin brända hast glömt att morgonnyheterna förkunnade 11 grader i parisluften och därför får vandra huttrande i sommarskrud genom staden, och på detta vis - frusen och bränd - får genomleva dagen till dess slut.

Sensmoral?

Stoppa aldrig fingret i hårfönen.

Fest i äppelträdens skugga

The impossibility of a coffee

Jag kan inte förlika med mig med omöjligheten till gott kaffe om mina arbetsmorgonar.

Jag smakar den ena koppen mer vämjelig än den andra - från gathörnens alla kaféer - och låter sedan innehållet rinna ut längs med paristrottoarernas oupphörliga vatten.

Det är ingen allmän kaffesanning om Paris.

Mitt hörn av Bastiljen är en ö, isolerad, på vilken hägrar en omöjlighet till gott kaffe.

Saker man skäligen funderar på en måndagskväll.

Ibland då jag funderar över denna världs (för)underliga företeelser frågar jag mig hur min vän C skulle se på saken.

För att hon sedan dagen jag lärde känna henne har stått för inspirationen och motståndet.

Då det kom för mig att tänka ut vilken som är den vackraste av alla ordklasser, tänkte jag att C tveklöst skulle valt verbet.

Hon som alltid förundras över den mänskliga kroppens kapacitet att företa sig så otroligt mycket - alltid lika upprymd över verben som burit henne genom de vackraste av städer, längs de mest vindlande av stigar, till de mest svindlande av höjder.

Jag själv, å andra sidan, skulle valt adjektivet.

Alla dessa adjektiv som kan radas efter varandra för att sakta men säkert ringa in de precisa egenskaperna hos en människa, en tidig morgon, en kvinnas doft och till och med egenskaperna hos ett adjektiv i sig.

Adjektiven som tillåter oss att skilja en stol från en stol - och god vän från en dålig.

Och hur de sedan kan placeras i de mest besynnerliga av kontexter, där ett regn är envist och en idé lysande.

Det är underligt, ty adjektiven är mer eller mindre oförenliga med verben.

Men C och jag kommer bra överens ändå.

Sweet fall of mine

Det ligger en friskhet i Parisluften som jag inte känt sedan före aprils hetta.

Bara att vandra den korta sträckan mellan Bastiljens två hörn gör kinderna alldeles rosiga och händerna kalla nog att söka värmen hos någon annans.

Jag har tillbringat dagen år att sortera och organisera fotografier, till att avsluta romanen om den pilgrimsfärdande Pelegrino och till att äntligen förmå skriva ett blogginlägg som varken kändes krystat eller uppmärksamhetssökande glättigt.

Och slutligen till att värma mig med husets röda vin och så sakteligen börja känna mig som människa igen.

Sedan insåg jag att september är min favorit av årets alla tolv månader, för att ljuset är som mildast och för att parkerna doftar av skolböcker och höststövlarnas nya läder.
För att september väcker lusten att ge bort buketter av nyvässade blyertspennor och för att det alltid tycks vänta en äppelkaka i ugnen och en halvläst roman på köksbordet.

Och till den insikten somnar man gott.

Den vuxna leken

Sedan Y och jag bytte ut vår forna bostad - den som tillhört alltför många och som aldrig riktigt var vår - har vi också skaffat oss nya vanor.

Om kvällarna ligger vi i sängen under de underbart vita sidenlakanen som Y förskaffade för att jag så länge hade velat, med fönstret öppet mot den tysta kvällshimmeln över den övergivna skolgården.
Där ligger vi och fullständigt ignorerar den stora platta tv:n som tornar upp sig vid sängens fotända. Istället ägnar vi oss åt vår kvällslektyr - Y bläddrar på sin Ipad, men jag föredrar ännu de böcker som existerar i den påtagliga världen - och lyssnar till dova, italienska operor ifrån vardagsrummet.

Och jag tänker i dessa stunder att bilden sammanfaller så underbart med de bilder jag skapat mig av mitt vuxna liv under de år som passerat.

Så plötsligt börjar jag fnittra, vänder mig till Y och säger:

- Kan du tänka dig. Här ligger vi och leker alldeles uppvuxna.

ALBACHIARA - VASCO ROSSI

På detta ämne har jag ingenting att skriva.
Det finns sådant som talar för sig självt.

Kort het sommar

Solen har dämpats och åskan väntar på att flyta in över Paris.
Allt rör sig långsamt, slött, i sensommar - och fredagseftermiddagsmak.
Folk står stilla i gathörn och torkar svetten ur sina blanka pannor, ligger utsträckta och uttorkade längs Bastiljkajens bänkar, svalkar sig på terasser med immigt glimmande öl, fastän eftermiddagen är tidig och helgen låter sig dröja.

När klockan blivit sju ska jag ta mig hem för att kasta av mig de slitna grå skorna och träda fötterna i pumpsen, hälla upp ett glas vin, låta håret torka i fläkten, öva några danssteg framför spegeln, packa min väska inför en helg på den normandiska landsbyggden och sedan kvickt bege mig på födelsedagsfest.



Kan en eftermiddag låta bättre än såhär?

Congratulations and celebrations

Idag firar Y och jag vårt 1 år och nio månader tillsammans.


Att någon skulle stå ut med mig så länge hade jag aldrig kunnat tro - jag ska genast tillverka medalj.


Fast mycket viktigare är den här fabulösa flickans födelsedag.

Att fira tjugosex år i mörkblå kavaj i ett regnigt Paris var riktigt snofsigt tykte Stig Claesson.

Men än bättre är det att fira Sarah Hellbergs tjugotre år i den vibrerande hettan hos ett indiansommarparis, med iskalla drinkar och med håret exceptionellt expanderandes medan sminket långsamt försvinner ner i urringningen.

La perfektionista och olivoljan

Snart ska den här bloggen bli lite trevligare.

Kanske med ett stort, snyggt och välkomnande foto på mig - om det nu funnits något sådant.

Tills dess är jag inne på min tredje vecka i det oupphörliga och intensiva sökandet efter de perfekta flaskorna till olivolja och balsamvinäger.

Ur ett rent estetiskt perspektiv ska man inte underskatta form, höjd, glasets toning och valet mellan plast och kork.

Jag förstår inte vad Y menar när han säger att det hela har gått för långt.

La famiglia

Goodmorning Paris skrev igår om den svenska familjen i Paris (jag antar att hon menar det på ett fullständigt icke-maffiarelaterat sätt) i vilken även jag inräknas (att döma av kortet ovan, på vilket jag desperat försöker fånga F:s uppmärksamhet genom att skicka upprepade luftkyssar, men blir oerhört ignorerad).

Det är en klubb för inbördes beundran av allas vårt utmärkta sätt att hantera den geografiska distansen till Sverige och den kulturella och språkliga distansen till Frankrike (dvs. vi lyssnar på Gyllende Tider, dricker billigt bubbel i IKEA-glas och diskuterar situationen kring lösgodisets frånvaro i alltför många europeiska länder).

I skriver också om den svenska familjen som en språklig fristad - en enda plats att prata svenska, och detta utan att låta töntig.

Och det är här jag får be att differera.

I inga andra sammanhang låter jag lika befängd som när jag tygellöst släpper loss på svenska språket i Frankrike; svänger mig med uttryck som jag i Sverige aldrig skulle ta i mun, kastar helt okontrollerat ordspråk omkring mig tycker att sönsdags-chilin är fett god och att man ju faktiskt blir aspackad pa en flaska/flarra Asti.