Sedan Y och jag bytte ut vår forna bostad - den som tillhört alltför många och som aldrig riktigt var vår - har vi också skaffat oss nya vanor.
Om kvällarna ligger vi i sängen under de underbart vita sidenlakanen som Y förskaffade för att jag så länge hade velat, med fönstret öppet mot den tysta kvällshimmeln över den övergivna skolgården.
Där ligger vi och fullständigt ignorerar den stora platta tv:n som tornar upp sig vid sängens fotända. Istället ägnar vi oss åt vår kvällslektyr - Y bläddrar på sin Ipad, men jag föredrar ännu de böcker som existerar i den påtagliga världen - och lyssnar till dova, italienska operor ifrån vardagsrummet.
Och jag tänker i dessa stunder att bilden sammanfaller så underbart med de bilder jag skapat mig av mitt vuxna liv under de år som passerat.
Så plötsligt börjar jag fnittra, vänder mig till Y och säger:
- Kan du tänka dig. Här ligger vi och leker alldeles uppvuxna.
Där ligger vi och fullständigt ignorerar den stora platta tv:n som tornar upp sig vid sängens fotända. Istället ägnar vi oss åt vår kvällslektyr - Y bläddrar på sin Ipad, men jag föredrar ännu de böcker som existerar i den påtagliga världen - och lyssnar till dova, italienska operor ifrån vardagsrummet.
Och jag tänker i dessa stunder att bilden sammanfaller så underbart med de bilder jag skapat mig av mitt vuxna liv under de år som passerat.
Så plötsligt börjar jag fnittra, vänder mig till Y och säger:
- Kan du tänka dig. Här ligger vi och leker alldeles uppvuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar