Det ligger en friskhet i Parisluften som jag inte känt sedan före aprils hetta.
Bara att vandra den korta sträckan mellan Bastiljens två hörn gör kinderna alldeles rosiga och händerna kalla nog att söka värmen hos någon annans.
Jag har tillbringat dagen år att sortera och organisera fotografier, till att avsluta romanen om den pilgrimsfärdande Pelegrino och till att äntligen förmå skriva ett blogginlägg som varken kändes krystat eller uppmärksamhetssökande glättigt.
Och slutligen till att värma mig med husets röda vin och så sakteligen börja känna mig som människa igen.
Sedan insåg jag att september är min favorit av årets alla tolv månader, för att ljuset är som mildast och för att parkerna doftar av skolböcker och höststövlarnas nya läder.
För att september väcker lusten att ge bort buketter av nyvässade blyertspennor och för att det alltid tycks vänta en äppelkaka i ugnen och en halvläst roman på köksbordet.
Och till den insikten somnar man gott.
Jag har tillbringat dagen år att sortera och organisera fotografier, till att avsluta romanen om den pilgrimsfärdande Pelegrino och till att äntligen förmå skriva ett blogginlägg som varken kändes krystat eller uppmärksamhetssökande glättigt.
Och slutligen till att värma mig med husets röda vin och så sakteligen börja känna mig som människa igen.
Sedan insåg jag att september är min favorit av årets alla tolv månader, för att ljuset är som mildast och för att parkerna doftar av skolböcker och höststövlarnas nya läder.
För att september väcker lusten att ge bort buketter av nyvässade blyertspennor och för att det alltid tycks vänta en äppelkaka i ugnen och en halvläst roman på köksbordet.
Och till den insikten somnar man gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar