Ibland då jag funderar över denna världs (för)underliga företeelser frågar jag mig hur min vän C skulle se på saken.
För att hon sedan dagen jag lärde känna henne har stått för inspirationen och motståndet.
Då det kom för mig att tänka ut vilken som är den vackraste av alla ordklasser, tänkte jag att C tveklöst skulle valt verbet.
Hon som alltid förundras över den mänskliga kroppens kapacitet att företa sig så otroligt mycket - alltid lika upprymd över verben som burit henne genom de vackraste av städer, längs de mest vindlande av stigar, till de mest svindlande av höjder.
Jag själv, å andra sidan, skulle valt adjektivet.
Alla dessa adjektiv som kan radas efter varandra för att sakta men säkert ringa in de precisa egenskaperna hos en människa, en tidig morgon, en kvinnas doft och till och med egenskaperna hos ett adjektiv i sig.
Adjektiven som tillåter oss att skilja en stol från en stol - och god vän från en dålig.
Och hur de sedan kan placeras i de mest besynnerliga av kontexter, där ett regn är envist och en idé lysande.
Det är underligt, ty adjektiven är mer eller mindre oförenliga med verben.
Men C och jag kommer bra överens ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar