Man bor ju i Paris

Fear and loathing in Paris

Åska.
Karuseller.
Flygplan.
Återigen flygplan.
Hissar.
Småkryp.
Getingar.
Höga hastigheter.
Höga höjder.
Instängdhet.
Mörka gränder.
Mörk lägenhet.
Slutet av rulltrappor.
Alla potentiella sjukdomar.
Att äpplet ska fastna i halsen när jag är ensam hemma och ingen ser eller hör.

Och denna lista utökar jag nu stolt med:

All parisisk kollektivtrafik.
Eiffeltornet.


Och - va fan - allt annat övrigt och alla andra övriga platser i Paris.

Sedan sitter man därhemma i soffan med sina femtio romaner och planerar att aldrig någonsin gå någonstans igen...


Vad är ni rädda för?

Dress like you mean it

Det där med kulturtant.

Var är nu alla de där UNO-kläder jag trodde mig ha köpt någongång, emot allt förnuft och allt färgsinne?

Det skrikande orange och det gräsligt gröna.
De stora fransklärar-korgarna som rymmer stenciler och baguetter, morot och piska.

Eller så skaffar man glasögon.
Stora, fyrkantiga, svarta ramar.
Kanske vore trenchcoat à la redaktör att gå steget för långt.

Men jag är övertygad om att en ordentligt litterär väska kan uppväga all avsaknad av böcker lästa.

Read it seen it, read it seen it, read it seen it...

Vem stängde dörren till min intelligens?
Min kapacitet.

Man är beredd att gå hur långt somhelst för att återöppna den.

Gå på teater i Nanterre, studentuppsättning, Gudvetvar, postkod 22, det finns tydligen shuttelbussar som tacksamt kör en fram och tillbaka.
Moyens pour rentrer assurés.
Återvändo efter pjäsen försäkrad.
Skönt.

Men det är klart att man ska se studentuppsättningen av Les acteurs de bonne foi,
man är ju trots allt litteraturstuderande.

Och man menar ju på - det gör man ju alltid - att Bar des familles gör nog ingen kulturtant av en.

That french feeling

Idag har det varit generalstrejk.
Igen.

Och hela Bastiljen har varit i uppror och likaså jag, för bio-affären höll stängt och demonstranterna fullständigt blockerade min väg vidare till boulangeriet.
Också gnäller de över att de har det svårt.

Som inte får gå i pension när de är sextio.
När en annan är glad om man har ett fast jobb innan dess.


Jag och de där demonstanterna har absolut ingenting gemensamt, förutom att de idag stod i vägen mellan mig och min baguette.


Och inatt faller det efterlängtade regnet slutligen över Paris bortslängda broschyrer och flygblad, och förvandlar hela Bastiljen till en enda klump av papier-maché.

But baby I'll make it up to you in other ways...

Sen kväll, jag pratar med Y på Skype.

- Kommer du och möter mig imorgon?

- Vadå möter dig? På flygplatsen menar du?
Men det är ju så långt.
Och dyrt.
Och så är det kanske fortfarande grève.
Och du landar sent.

Det är ju klart som korvspad (ett av de där uttrycken som jag känner saknar förankring i min verkligen. Min relation till korvspad är ganska så...där) att jag åker ut och möter honom på flygplatsen.

Men jag tänker:

Om han inte väntar sig att jag kommer honom till mötes trots allt, kan bara tolkas som att han redan är införstådd med att jag är en sådär lite halvkass flickvän, när jag egentligen är helt superbe.
Ibland.


Och om han förväntar sig att jag kommer stå där väntandes, då kan han ju ta sig i brasan för att ha så orimligt höga förväntningar på en.


Ni hörde mig -
ta sig i brasan.

Å-å-å Upplysta Fält!

En gång skrev jag att man inte bor i Paris för att powerwalka upp och ner Champs-Elysées.


Men så ikväll gjorde jag det.
Jag powerwalkade upp Champs-Elysées - från Clemenceau till Charles de Gaulle Etoile och vidare norrut fram till Place de Ternes.

Concord i ryggen och Trimfbågen vid horisonten, förbi Fnac och Zara, Louis Vuitton, Cartier och McDonalds.

De svindyra afterwork-drinkarna som kantar esplanaden - flanörer som tveksamt behärskar flanerandets konst.


Man bor inte i Paris för möjligheten att powerwalka upp och ner Champs-Elysées.
Man bor i Paris för det också.

Paris città chiusa

Jag följer Chares de Gaulles hemsida som andra följer sportresultaten på text-tv.
(Och med andra menar jag min pappa.)

Den 23:e och 24:e September är det förklarat strejk på Paris flygplatser, och en lillasyster - inte min, någon sådan har jag inte - kan inte ta sig hit, en vän kan inte åka.


Till den listan vill jag inte lägga
En efterlängtad man kan inte ta sig tillbaka.


Att annulera eller inte annulera -det är frågan det.
Det är det tydligen alltid.

Follow my blog with bloglovin

Les à venirs

Hur många liv har jag inte levt?


Det fanns ett liv i vilket oordningen inte spelade någon roll.
Inga av de där o:na tedde sig så viktiga.

Ohälsosamheten, orenligheten, ovissheten, oredan, oförnuftet, oresonligheten.

Vad brydde jag mig om kaoset som alltid rådde bland skärp, sjalar, dokument och dagar?
Kaoset bland mina morgondagar.



I detta liv är saker och ting annorlunda.
Saker och ting har sin plats.
Skärpen, skorna, sjalarna, dokumenten, middagarna, människorna, känslorna...

De där o:na, allt det där som inte rådde - jag klarar inte av det länge.




Men det finns kaos som aldrig försvinner.
Det som jag fortfarande inte får någon ordning på.


Framtiderna, framtiderna, framtiderna.

Moderna bokstäver

Vänner,

Den 27 September - ett annat sätt att uttrycka det vore 'på måndag', men det gör realiteten hos situationen alltför obehagligt påtaglig - ska jag med tre års fördröjning påbörja mina studier.


Och jag ska läsa LEA - Langues Étrangères Appliquées - Italienska/Engleska.

Nej vänta, det ska jag nog inte.


Jag ska läsa LLCE - Langues et civilisations étrangères Italienska.

Jag skulle inte tro det.


Jag ska nog snarare läsa Science du langage - språkvetenskap.

Fast inte det heller.



På endast två veckor har jag hunnit stå inför alla ovanstående studier,
men på måndag den 27 september traskar inte mina nya stövlar till någon av dem.


Jag påbörjar istället min 3-års licence i Lettres Modernes - Littérature.


Nu blir det tamejfan fransk litteratur från medeltiden till framtiden, fransk lingvistik, komparativ litteratur, presshistoria, latin, italienska och konstvetenskap.
Och så min personliga favoritkurs:


Aide à la réussite - Hjälp till att lyckas.

Let there be light

Jag skulle skriva om ljuset.

Det ljus som föll idag, igår och dagarna dessförinnan.
Det ljus som endast semptember kastar över den dammiga marken i Jardin du Luxembourg, de färglösa fasaderna, över medurs virvlande löv, nya stövlar, gula blyertspennor, vita A4-blad.

Septemberljuset som faller över sommarens sista dagar - över höstens början.
Det kyliga ljuset, det milda, den bleka solen på den höga kallblå himmlen.

Det dova ljuset - långt ifrån sommarens obarmhärtiga gula hetta.


Sensommarljuset, tidighöstsljuset, skolstartsljuset.

Ljuset i vilket hela dagen framträder.
Det oupphörliga vatten som porlar längs Paris trottoarer, röken som stiger från vägarbetet, marknadens uppradade grönsaker, glittret från kaffeskedarna och skuggorna de mörkgröna stolarna kastar över parkernas grus.

Jag skulle skriva om just det ljuset.




Men så upptäckte jag mörket.

Jag slumrade till på soffan under den sena eftermiddagen, och när jag vaknade klockan åtta fann jag att det var mörkt.

Jag var tydligen inte där när sommaren jagades bort.


Hur förlikar man sig med ett så plötsligt mörker?

If you go away

Hundra timmar av ensamhet

Ensamheten.
Den överväldigande ensamheten som fanns, som finns och som består.


Ensamheten hos låsta dörrar, släckta lampor.
Ensamheten hos ordningen, det orörda - ingen som gått genom dessa rum.


Så länge och så ofta kom jag hem till den ensamheten.
Utan att minnas om den fyllde allting då som den gör nu.

Jag minns inte till vilken grad man vande sig vid den, om man uppskattade den, behövde den, föredrog den.


Ingens val förutom ens egna.
Egen musik, egna tv-serier.
Egen middag eller ingen middag, gå och lägga sig eller inte,
på sängen, golvet eller i fåtöljen.


Vem såg det?
Vem räknade hur många timmar man sovit?


Om sig själv bryr man sig sällan.
Gentemot sig själv har man inga skyldigheter.
Ingen är där, ingen vet.

När man själv är där och vet.
Man vet så väl.


När jag kom tillbaka ikväll rådde ensamheten.
Den tillfälliga ensamheten - värre än någon annan.

Denna iskalla, genomträngande, tillfälliga ensamhet som påminnde mig om ensamheten - den beständiga.
Den som funnits,
och som föralltid lurar runt hörnet.

På det tredje skall det ske...

Ett två tre.
Tre är nuet, skriver Bodil.

Först ett, sedan två - sekunderna av väntan.
På tre infaller nuet.


Jag är fast i tre.
Det där tre som aldrig kom, aldrig ville infalla, alltid fanns i framtiden.
Det där tre som alla beslut fattades efter, det tre som ett och två förmådde förändra i all oändlighet.

Nuet hann ikapp mig.
En tidig höstdag på Pont Louis-Philippe, ljuset som föll överallt, bara föll och föll.
Krispigheten i luften, klarheten i tankarna.

Allting jag gör gör jag för nuet.
Detta är min framtid.
Universitetsstudierna, lägenheten i staden som var - är - min längtans mitt.
En person att vilja vakna upp bredvid,

all den tid som resterar.

Detta är tre.

Dear Joyce

Du fabulösa franska flicka, när det tar mig så lång tid att upptäcka dig, då vet jag att min fokus måste ställas om...

I wanna be with you everywhere

Här - från min plats på soffan, i vardagsrummet, i lägenheten, i staden, Paris.
Härifrån hör jag suset av de bilar som passerar nedanför ett hotellrum någonstans i Budapest.

Staden jag aldrig varit i.
Rummet jag aldrig kommer att somna i.
Ändan härifrån hör jag de brådskande sirener som - måhända - samtidigt spelar sitt blå ljus mot hotellrummets vita väggar.

Måhända.

Där är där man inte är.
Här är där man är.

Men ljudet från den ungerska midnattstrafiken blåser in genom hotellrummets öppna fönster, tränger in i hans dator och fyller i samma stund vårt vardagsrum i Paris.

Budapests nattrafik så tydlig - Paris så ljudlöst där utanför.
Som att inte riktigt veta var man är.


Här är där man inte är...

Land's end, new begining

Bodil Malmsten är tillbaka i mitt liv.
När hon försvinner blir det liksom ett enda stort mellanslag i tillvaron - inga fullständiga meningar formuleras, inget vokabulärt tidvatten rullar in.

Bodil Malmsten återvände i brevlådan i form av Nästa som rör mig och För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.

Nog föredrar jag Malmsten kontemplerandes en strimma Atlant från sitt fönster vid Världens Ände, men hennes böcker gör - giver - det enda som mig nu fattas.

Skrivandet tillbaka.

Les pieds sur terre

Någonstans i luftrummet mellan Paris och Budapest sitter Y och dricker Gin & Tonic, sådär oförklarligt lugn och avslappnad som vissa människor envisas med att vara i flygplan.

Vissa människor.
Jag är inte vissa människor.

Jag är de där andra människorna. Som skakar, gråter, hyperventilerer, trycker på alla knappar, rycker i kabinpersonalen, försöker sparka in dörren till cockpit, försöker nödlanda planet, nödlanda mig själv.

Jag kan inte flyga, har aldrig kunnat.
Men att inte kunna låta sig flygas längre - en omätbar förlust.

Vind av förändring

Någonting måste ändras.
Allting måste ändras.
Ändras om, ändras tillbaka, ändras framåt, förändras oändligt.

När jag ändrar om är det helhjärtat, oåterkalligt, totalt.
Ändrar jag om min garderob ändrar jag samtidigt lägenhet, jobb, kärlekar.

En ny tröja och allt måste bytas ut för att passa in.
En ny kopp och hela den plötsligt missmatchande servicen ut genom fönstret - exploderandes mot asflaten.
Ändrar jag hårfärg ändrar jag ansikte, ansiktsuttryck, uttryckssätt.

Totala förändringar, omvälvande, ett paradigmskifte.

Jag ändrar inte om något.
Jag byter ut allt.