Det ljus som föll idag, igår och dagarna dessförinnan.
Det ljus som endast semptember kastar över den dammiga marken i Jardin du Luxembourg, de färglösa fasaderna, över medurs virvlande löv, nya stövlar, gula blyertspennor, vita A4-blad.
Septemberljuset som faller över sommarens sista dagar - över höstens början.
Det kyliga ljuset, det milda, den bleka solen på den höga kallblå himmlen.
Det dova ljuset - långt ifrån sommarens obarmhärtiga gula hetta.
Sensommarljuset, tidighöstsljuset, skolstartsljuset.
Ljuset i vilket hela dagen framträder.
Det oupphörliga vatten som porlar längs Paris trottoarer, röken som stiger från vägarbetet, marknadens uppradade grönsaker, glittret från kaffeskedarna och skuggorna de mörkgröna stolarna kastar över parkernas grus.
Jag skulle skriva om just det ljuset.
Men så upptäckte jag mörket.
Jag slumrade till på soffan under den sena eftermiddagen, och när jag vaknade klockan åtta fann jag att det var mörkt.
Jag var tydligen inte där när sommaren jagades bort.
Hur förlikar man sig med ett så plötsligt mörker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar