Hundra timmar av ensamhet

Ensamheten.
Den överväldigande ensamheten som fanns, som finns och som består.


Ensamheten hos låsta dörrar, släckta lampor.
Ensamheten hos ordningen, det orörda - ingen som gått genom dessa rum.


Så länge och så ofta kom jag hem till den ensamheten.
Utan att minnas om den fyllde allting då som den gör nu.

Jag minns inte till vilken grad man vande sig vid den, om man uppskattade den, behövde den, föredrog den.


Ingens val förutom ens egna.
Egen musik, egna tv-serier.
Egen middag eller ingen middag, gå och lägga sig eller inte,
på sängen, golvet eller i fåtöljen.


Vem såg det?
Vem räknade hur många timmar man sovit?


Om sig själv bryr man sig sällan.
Gentemot sig själv har man inga skyldigheter.
Ingen är där, ingen vet.

När man själv är där och vet.
Man vet så väl.


När jag kom tillbaka ikväll rådde ensamheten.
Den tillfälliga ensamheten - värre än någon annan.

Denna iskalla, genomträngande, tillfälliga ensamhet som påminnde mig om ensamheten - den beständiga.
Den som funnits,
och som föralltid lurar runt hörnet.