God Bless The Week-end (and ABC, CBS...)

Att inte jobba imorgon, en välsignelse.

Den gångna veckan - och märk väl att den inte är slut ännu - har innefattat fler oförnuftiga beslut än vanligt, i synnerhet att vakna upp till både onsdagens och fredagens mittermins-prov efter en lång natts anglofona eskapader.
(Problemet med att jonglera jobb och studier - att slutet på den ena 50-timmars veckan mynnar ut i början på nästa - är att det inte finns någon plats för det exceptionella, det oplanerade.)

Så i denna iskalla lördagskväll smuttar jag långsamt och med halv inlevelse på ett glas rött, medan jag tar mig igenom veckans negligerade serier: The Big Bang Theory, Grey's Anatomy, Modern Family, Criminal Minds, The Mentalist och How I Met Your Mother.

Mina väldigt guilty-iga pleasures. (Men mest fokuserar jag på översättningen. Eller hur?) 

Gällande morgondagen dediceras den till högsta möjliga antal timmar sömn.

Vilka är era veckoliga raisons d'être? 

Hemlängtan

Jag måste rikta ett virtuellt tack till Sara som fick mig av damma av den här gamla klassikern häromdagen.
Fast Y är inte så glad på mig just nu, emedan jag stämmer in med imponerande patriotism och blir närapå pinsamt melodramatisk vid 'Let man's petty nations tear themselves apart. My land's only borders lie around my heart'. 

Over and out. 

That Mediterranean feeling

Från taket på den fransk-italienska bistron Swan & Vincent hänger en lampa i art-nouveau stil.
Var gång tänker jag att den där lampan hade gjort sig perfekt i vårt kök, hade bara vårt kök haft vitklinkrade väggar från golv till tak (kanske med något belle-epoqueiskt mönster), schack-rutigt golv, ett mångfald olivoljor uppradade på hyllor, rustik köksutrustning, färska örter i krukor och altandörrar mot en italiensk trädgård.
Det har det inte riktigt.

Hursomhelst är det just så min föreställning om ett framtida kök lyder: spatiöst, svalt, avskalat.
Och på samma gång uttrycksfullt, rokokoiskt, varmt.
Åh, drömmen om ett medelhavskök i art nouveau-stil!

Fast - och det måste sägas - i skrivande stund, sittandes under Ikea-filten uppklädd i vintermönstrade raggsocker och ätandes pepparkakor ur Mor Annas plåtburk, har jag nog aldrig känt mig mindre medelhavs.

Just don't party on a weekday

Ni vet det där sista glaset som man kanske förnuftigt borde sagt nej till?
Den där sista porlande prosecco- och hallonsirops-droppen som man redan fått några för många av under kvällens gång, och som förvisso är en trevlig avslutning på en tisdagsafton, men som inte bådar gott för morgondagen.
Ni vet den droppen?
Jag drack den.

Och nu sitter jag här och har exakt sex minuter på mig att leta fram något vettigt att säga om vår europeiska identitet, och en snygg formulering på italienska som täcker allt som skedde mellan det romerska rikets fall och Maastricht 1992.

 Och allt jag kan tänka på är idiotin i den där sista droppen.

 Days like this I need Janis.

La città è un film straniero senza sottotitoli

Man hittar alltid tillbaka till Jovanotti i de rätta stunderna.

Eller så är det han som hittar tillbaka till oss. 

Denna, en av mina käraste. 

We have to stop meeting like this

På väg från eftermiddagens lektioner sprang jag på I, i korsningen rue de Fidélité, rue de Paradis, oförhappandes.
Vi måste sluta ses så här, sa jag lite skämtsamt, samtidigt som jag faktiskt funderade över hur uncanny det är att springa på folk - just sådär - i en stad med tolv miljoner invånare.

I Helsingborg springer man på folk hela tiden, där finns ju ingen annan stans att vara.

I Paris kan man vara precis överallt annars, förutom kanske just i korsningen mellan trohetens och paradisets gata.

Och likväl stöter jag ständigt på folk jag känner och känner igen; i affärer, på caféer, barer, i bioköer eller genom fönsterrutan på metron som rullar iväg åt andra hållet.

Den franske språkreseledaren från resan till Californien 2005 som köper konserver på Monoprix, min fysiklärare från sjuan som tungkysser sin franske fästman på linje två i närheten av Pigalle, mammas väninnas dotter som håller varma baguetter i metron halv åtta på morgonen.

Jag har lärt mig att det är så.
Paris, ett paese.


Och ni, vart bor ni?
Vart händer det er? 

Sunday culture

Prosecco och något sällsynt

Jag har ofta pratat (fast kanske aldrig skrivit?) om svårigheten - nästintill omöjligheten - att göra sig nära vänner senare i livet (goda, kanske, men nära är annorlunda.)
Kan ni också känna så? 
Att ju mer vi lär känna oss själva, desto svårare blir det att lära känna andra.
Så många värderingar, så mycket tycke och smak som hamnar emellan.
Så alldeles för enkelt att avskriva nya bekantskaper som inte för mig.
Därför kunde jag inte vara mer tacksam - och kanske framförallt förvånad - över att ha träffat någon som vackra, roliga och klipska A, som ställer denna trångsynta övertygelse till svars.

Det är tydligen helt möjligt att göra sig bästisar även när man närmar sig 25.
Inget förflutet, all framtid.

Över detta - och mycket annat - skålade vi först i vin chaud på La Patache och sedan över en flaska prosecco på italienska Fuxia.
Så utbytte vi filmer vi sett och böcker vi läst, och gjorde oss resplaner inför nästa sommar och alla somrar därefter.

Vad gör man på en söndagsmorgon? (Mare, mare)

Förslagsvis kan man äta den bit nötbröd som kvarstår från förra helgens julmarknad, dricka två koppar starkt, svart kaffe, läsa veckans Elle och Madame Figaro, se ut över en oklanderligt blå parishimmel och fundera över huruvida eftermiddagen borde ägnas åt business eller leisure.

Hursomhelst var lördagen precis vad som behövdes för att komma i slutet-av-året-stämning.
Y och jag tog sexan ner till 6:e, kastade oss in i julhysterin på Fnac, provade festblåsor på NafNaf inför stundande julfester (ja, det vill säga att jag provade medan Y  försökte stöna på ett finkänsligt sätt och övertyga mig om att allt jag provade var helt magnifique, om det innebar att vi kunde gå därifrån snabbare), flanerade under isblå, glittrande julljus till L'epicerie du monde, köpte pepparkakor i julröd plåtburk och pepparkaksstjärna att hänga i fönstret.
Sedan, på Bon Marché, blev jag ombedd att peka ut de alldeles för exklusiva smycken jag drömmer om för vår stundande 3-års dag, eller till den jul som väntar...

Därefter poppade vi en ciderflaska, åt crêpes innanför immiga fönster, och drömde om Thailand som är mindre än en månad bort. (efter ytterligare 8 prov, två julfester, en födelsedag, en avskedsfest, en week-end i Wien, en anniversary, en pub-night och allt däremellan.)

Det blir oftast så över tacos

Tacoskväll uppe på Fridas kulle.
Allt flyter på bra till en början.
Men plötsligt, efter en stund, infaller den där tystnaden till vilken man inte riktigt vet hur förhålla sig.
Alla vet vad den andra tänker.
Vilka djupt begravda längtan vi bär på.
Men ingen vill vara den första att säga det.

Sedan, till slut, sätter någon äntligen på musiken:

Ces pays-là qui m'ont parcouru / Places that travelled through me

Igår introducerade min alldeles exceptionella vännina A mig för något alldeles särdeles.
Jag som varit så begravd i ekonomiska och juridiska översättningar, le mani pulite, ethos och Beveridge-rapporten. 
(För)undrats över hur man ens ska hinna vakna, jobba, plugga, äta, somna.
All in a days work. 

Jag hade fullständigt glömt den där känslan av att hänföras av skönlitteraturen, poesin, teatern. 
Det obegripliga, o-statistiska, oförglömliga. 

Sen släcker A ner de skoningslösa kontorslysrören, drar på sig trenchcoaten, rullar en cigarett och säger: 

"Suis-je vraiment parti? 
Je n'en jurerais pas. 
Je me suis retrouvé en d'autres contrées, 
dans d'autres ports, 
j'ai traversé des villes qui n'étaient pas celle-ci, 
même si ni cette ville ni les autres n'étaient, 
en fait, 
aucune ville au monde. 
Vous jurer que c'est bien moi qui suis parti, et non pas le paysage; 
que c'est moi qui ai parcouru des pays situés ailleurs, et non pas ces pays-là qui m'ont parcouru; 
non, je n'en jurerais pas. 
Moi qui, ne sachant pas ce que c'est que la vie, ne sais même pas si c'est moi qui la vie, ou si c'est elle qui me vit 
(quel que soit le sens que ce verbe "vivre" veuille avoir en prenant vie à son tour), 
ce n'est certes pas moi qui irai vous jurer quoi que ce soit.
J'ai voyagé, voila tout.
Défaites-vous de cette habitude puérile de demander leur sens aux mots et aux choses. 
Rien n'a de sens."

- Fernando Pessoa.

Undantagsdag!

Jag vaknar jag till den typ av förunderliga - men ack så sällsynta - telefonsamtal, som förkunnar att tisdagens lektioner är inställda. Är läraren sjuk? Lat? Bakfull? Eller är hon helt enkelt blockerad, som så många andra, på grund av dagens transportstrejker i Paris?
Ingen vet.

Huvudsaken är att hon inte är där.
Att det inte blir några italienska civilisationsprov i denna dimhöljda onsdag.
Huvudsaken är att jag fram till klockan fyra inte har ett jota att företa mig.
Och sådana stunder är sällsamma i min hektiska vardag.

Så jag dricker detox-te, dansar runt till sorglös, italiensk morgonradio och ser fram emot tre timmars frivol shopping på någon av Paris bredare avenyer.

This week's catch-phrase: Pet peeve

En pet peeve är något litet, till synes obetydelsefullt, som irriterar en extra mycket.
Något som för den ene är en pet peeve kan för en annan tyckas helt obetydande.

En pet peeve är oftast ett upprepat beteende, specifikt för någon i ens nära omgivning, som en partner eller en vän. Det kan handla om att inte fälla ner toalettlocket, alltid vissla på samma melodi, särstava, eller upprepat använda ett visst uttryck.

Fransk översättning: Une bête noire 

Kom hit och rör om, jag behöver något att skriva om

Söndagar som den passerad, som den här nedan, kräver sitt soundtrack.
Så fel vore det att bryta en så perfekt melankoli med någonting allt för sorglöst, någonting allt för glättigt.

La melancholie des dimanches

Tre översättningar och en miljon ord senare. Tvätten och nagellacket på tork, en soppa uttråkat puttrande på spisen. Söndagen har redan passerat, och detta i melankolins tecken.
Hur kan det komma sig att det vissa dagar är så omöjligt att hitta en springa ljus, något att skratta över, något värt att hålla fast vid?
Dagar då det som vanligtvis muntrar upp plötsligt ter sig så betyngande.
De fula, gula löven fastklistrade vid den våta asfalten, den övergivna skolgården, den lågmälda radion, de utspridda papperna, tangenternas frenetiska klapprande.

Mes Amis...
Det är något annat än den vanliga, bitterljuva söndagsmelankolin.
Något ruttet har landat i denna stad.

I'm two glasses smarter than you ?

Enligt två färska studier från engelska Child Developement Study och amerikanska National Longitudinal Study of Adolescent Health, är kvantiteten alkohol vi konsumerar direkt kopplad till vår intelligensnivå. 
Studien började för flera år sedan, och genomfördes till en början på ungdomar under 16 år.
Dessa delades in i följande kategorier: mycket dum, dum, normal, intelligent och mycket intelligent. 

Det amerikanska forsknings-teamet väntade sedan i sju år innan de kunde dra följande slutsats: 

- De ungdomar som klassats som intelligenta eller mycket intelligenta komsumerar mer alkohol än de som klassats som dumma eller mycket dumma. 

- De ungdomar som deltagit i den engelska studien, och som klassats som mycket intelligenta, konsumerar över 80% mer alkohol än de som klassats som mycket dumma. 

Studien påminner lite snusförnuftigt om att en ökad alkoholkonsumtion inte gör oss smartare än vad vi redan är.
Såklart.
Men tittar jag till mina egna parisiska alkoholvanor, är det tröstande att veta i vilken intelligens-kategori jag hamnar... 

Vem vet vad om Wien?

Den 7-9 december befinner jag mig - för första gången - i nedanför illustrerad stad.
Om Wien vet jag absolut ingenting, förutom att det tycks vara alldeles oförskämt vackert.
Jag förställer mig choklad-doppade bakverk, guld-doppade byggnader, breda avenyer och tidlösa kaffesalonger.
Pampigt, men ödmjukt.

Om någon har några tips om vad som bör betraktas, inmundigas, shoppas och fotograferas, lämna gärna en liten kommentar.

Novembermorgon

En vecka in i november och från sovrumsfönstret den gulaste utsikt jag någonsin haft.
En morgon som gjord för att försumma dagens första lektion, dricka kaffe i utdragen tystnad, läsa bloggar och söka inspiration. För vad vet jag inte riktigt. Kanske att leva november månad som sig bör, i stora kappor och stövlar, på alla de rätta platserna, och alltid med det varmaste vin chaud. Att vandra omkring i de för var dag allt mer färglösa parkerna, med röken ur vart andetag, och varma destinationer i sikte. Invänta julskyltningen på Le Bon Marché och Printemps, skidsko-banan utanför Hotel de Ville, de svart-skimrande festplaggen...
Ja, något i den stilen i alla fall.

Och vid metro Edgar Quinet, på rue d'Odessa och rue de Montparnasse, ligger som ett pärlband av Paris bästa crêperestauranger. I de trånga lokalernas varma ljus, med röken från de öppna köken och det oupphörliga ljudet av poppande ciderkorkar, finns i alla fall en bra början till novemberstämning.