Tre översättningar och en miljon ord senare. Tvätten och nagellacket på tork, en soppa uttråkat puttrande på spisen. Söndagen har redan passerat, och detta i melankolins tecken.
Hur kan det komma sig att det vissa dagar är så omöjligt att hitta en springa ljus, något att skratta över, något värt att hålla fast vid?
Dagar då det som vanligtvis muntrar upp plötsligt ter sig så betyngande.
De fula, gula löven fastklistrade vid den våta asfalten, den övergivna skolgården, den lågmälda radion, de utspridda papperna, tangenternas frenetiska klapprande.
Mes Amis...
Det är något annat än den vanliga, bitterljuva söndagsmelankolin.
Något ruttet har landat i denna stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar