På väg från eftermiddagens lektioner sprang jag på I, i korsningen rue de Fidélité, rue de Paradis, oförhappandes.
Vi måste sluta ses så här, sa jag lite skämtsamt, samtidigt som jag faktiskt funderade över hur uncanny det är att springa på folk - just sådär - i en stad med tolv miljoner invånare.
I Helsingborg springer man på folk hela tiden, där finns ju ingen annan stans att vara.
I Paris kan man vara precis överallt annars, förutom kanske just i korsningen mellan trohetens och paradisets gata.
Och likväl stöter jag ständigt på folk jag känner och känner igen; i affärer, på caféer, barer, i bioköer eller genom fönsterrutan på metron som rullar iväg åt andra hållet.
Den franske språkreseledaren från resan till Californien 2005 som köper konserver på Monoprix, min fysiklärare från sjuan som tungkysser sin franske fästman på linje två i närheten av Pigalle, mammas väninnas dotter som håller varma baguetter i metron halv åtta på morgonen.
Jag har lärt mig att det är så.
Paris, ett paese.
Och ni, vart bor ni?
Vart händer det er?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar