Denna eftermiddag - som jag tidigare skulle beskriva gråmelerad, menlös och andefattig - fick en tvär vändning när juridikprofessorn, för första gången, behagade uppenbara sig inför våra ögon.
Den synen den sorgen säger jag bara.
En man i sina sämsta år.
Sedd från sin sämsta sida.
I vad jag bara kan hoppas var sin fulaste och mest opassande mörkblå kostym à la pretentiös advokat med extraknäck på universitetet.
Ständigt putsandes sin största och fulaste guldklocka eller upplockandes sin I'm-a-very-busy-and- important-person-Blackberry.
Pratandes en fullständigt obegripligt grötig franska som liksom väsnades och spottades fram mellan ett gäng ovanligt fula tänder.
I en timme oupphörligen spankulerandes i fula svartskinande skor fram och tillbaka fram och tillbaka fram och tillbaka i klassrummet.
Studenternas huvud likt åskådarna på en tennismatch.
Vad tänker man egentligen vid sådana tillfällen?
Jag tänker tack Gud att det är måndag, det vill säga bardag, för att glömma en sådan juridiklektion behövs minst ett par stora starka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar