Isabel sluddrade något - det var i fredags - om att spara på kreativiteten tills idétorkan infinner sig.
Vadå idétorkan sa jag, ett så löjligt ord, mitt skrivande är inget landskap som momentant påverkas av naturens nyckfullhet, du är uppenbarligen full Isabel.
Det var hon.
Men tyvärr uteslöt hennes onykterhet inte min idétorksparoxysm.
Jag har absolut ingenting att säga, och om jag säger något så kommer det ut helt fel och felstavat och grammatiskt inkorrekt och endast i form av fadäser.
Det kanske går över.
Är en fråga om självövervinnelse.
Som
så mycket
Hursomhelst; där fick jag vad jag tålde av in vino veritas.
Ska gå handla bok.
Don't you dare börja blogga mindre än vad du gör nu: Du är enda anledningen att jag överlever bussturen till skolan varje dag. =p
SvaraRaderaSÅ hade den lite onyktra Isabel raison ou pas?
SvaraRaderaHannes: Nä, inte mindre, bara lite tråkigare. Skojighet är tydligen inte förenligt med den nya terminens ämnen. På kvällarna går jag mest hem och gråter bittra tårar över irländarnas orättvisa imperialistiska situation.
SvaraRaderaIsabel: Ah, har du nyktrat till nu?