Eskapism

Så var det med det, som det blir med allting.

Ingenting resterar under solen.

Snön smälter, ljuset avtar, veden brinner ner eller upp - det är en språkfråga.

Dagarna byter ut varandra, släkten följa släktens gång.

En ny sol reser sig bakom bergstopparna, ljuset återkommer, snön faller under det, ny ved läggs på brasan, man läser, fotar, skriver, bläddrar, skriver, dricker, äter, ber, älskar, skriver.

Solen går ner bakom bergstopparna, stjärnorna hänger lågt - precis ovan hustaken, lågorna blir till glöd, snön upphör.

Natt efter dag efter natt.

Hade jag gått på batteri hade man kunnat säga att de var fulladdade.

Men sådana modernistiska metaforer sysslar vi inte med här.

Jag går inte på batteri, jag går på mina två ben, är inte en apparat av något slag.

Men det vore däremot korrekt att påstå att mina D-vitamniner är väl påfyllda.

Och min sömnkvot.

Liksom min oändliga, ofantliga önskan om en vår med alla dess löften.