2013 - Over and Out

Jag lånar denna från underbara Sara - som så många gånger förr. 
Osäker på att jag orkar formulera min egen nyårskrönika i år. 

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut? 

Drack drinkar på en skybar på 64:e våningen i Bangkok. Besökte Sevilla. Fyllde 25. Tog en kandidatexamen. Bröt upp från mitt förhållande. Flyttade hem till Sverige.
Och säkert en hel del annat som hamnat i skuggan av ovan nämnda milstolpar. 

Genomdrev du någon stor förändring? 
All the above.
Och lärde mig att flyga, nästan utan att vara rädd. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
Inte någon av mina närmsta vänner, men däremot fick en fin svenska i Paris sitt första barn med sin fransman. 

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? 
26:e maj - min 25-årsdag som firades i Rom. 24:e augusti - min mammas bröllopsdag.
17:e september - uppbrottet med Y. 24:e oktober - sista natten i Paris. 

Dog någon som stod dig nära? 
Nej, lyckligtvis inte. 

Vilka länder besökte du? 
2013 har utspelat sig på ovanligt många platser. Då jag flög hem från Gran Canaria den 2:e november i år kunde jag räkna till sammanlagt 21 flygresor. Året inleddes i Thailand. Våren överraskade därefter med blixtvisit i Sverige över påsk, och besök hos C i Sevilla. I maj for jag till Rom, i juli till London och Marbella, i augusti tillbaka till Sverige, i september till Milano, Sienna och Florens, och slutligen i oktober till Kanarieöarna.
Jag kan nog tänka mig att ta det lite lugnare tiden framöver.                                                                

Bästa köpet? 
Ingen aning faktiskt...jag köper mest kläder, som inte är så dyra, och tröttnar snabbt.
Kanske min nya ansiktskräm?  

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Att inse hur många, fina vänner jag har. Som lyckats göra mig glad när allt var som nattsvartast. 
Som fortfarande lyckas.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014? 
Jag vill svara lugn och ro. Ordning och reda. Saker utredda och under kontroll.
Men jag vet ju hur uttråkad jag skulle bli då.
Jag hoppas i hemlighet att 2014 blir lika händelserikt som 2013, men händelserna får gärna vara av mer positiv karaktär. 

Vad önskar du att du gjort mer? 
Läst (alltid). Skrivit (alltid). Kommunicerat mer, bättre, tidigare.
Tagit goda vänners råd. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Överanalyserat. Ältat. Hoppats. 

Favoritprogram på TV?
Breaking bad...tills det blev för repetitivt och jag tröttnade.
Och nu...På spåret? 

Bästa boken du läste i år? 
Kärlekens historia av Nicole Krauss. 

Största musikaliska upptäckten? 
Sophie Zelmani. Lars Winnerbäcks otippade revival. 

Vad var din största framgång på jobbet 2013? 
Gick från att vara nykomling till rutinerad veteran. Största framgången var kanske löftet om att ha jobbet kvar, skulle jag återvända till Paris. 

Din största framgång på det privata planet?
Att ha tagit en beslut jag tvekat inför länge. Att ha vågat vara ärlig mot mig själv - erkänna för mig själv vad jag egentligen ville ha. Jag vet fortfarande inte hur jag ska reda ut den här röran som nu är mitt liv, men jag tror, innerst inne, att jag gjort rätt. 

Största misstaget? 

Att ha hanterat saker på ett sätt som gjorde någon annan ledsen.
Att ha uteslutit en viktig person från mina för stunden rådande tankar. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 
Stundtals lyckligare än någonsin förr. Stundtals mer avgrundsdjupt ledsen än någonsin förr.
Året var sammanfattningsvis känslomässigt labilt. Det kan vara spännande ibland - på ett sådant där filmiskt vis - att dricka rödvin ensam på flygplatser och gråta i baksätet på taxibilar.
Att befinna sig i extrema ögonblick.
Men just nu orkar jag inte mer av detta, det tar för mycket energi. 

Vad spenderade du mest pengar på? 
Resor. Alltid resor. 

Något du önskade dig och fick? 
Att vara nära min familj.
Ett armbandsur.

Något du önskade dig och inte fick? 
Ja. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2013? 
Drack prosecco på en takterass med utsikt över Sankt Peterskyrkan i Rom.
Åt middag i en gränd i Trastevere med C, H, F, S och Y.
Kände mig väldigt upprymd, snudd på euforisk.
Visste inte att det var lugnet före stormen. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Färre tårar. Mindre ifrågasättande och tvivel. 

Vad fick dig att må bra? 
Tanken på nya äventyr, på nystart.
Att längta hem.
Att möta vänner, gamla och nya.  

Vem saknade du?
Min familj under första delen av året.
Mina parismänniskor under andra delen.

De bästa nya människorna du träffade? 
Nat och Pat som anländer från Paris imorgon för att fira nyår. 

Mest stolt över? 
Att vara färdig med första delen av min utbildning.

Högsta önskan just nu?
Att kunna blicka framåt och ha tillförsikt inför 2014.
Att inte modfällas av senare halvan av 2013:s händelser.
Att kunna släppa det som absolut måste släppas.  

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 
Sova mindre.
Passioneras mer av studier. Av skrivandet.
Vara lite mer rationell, realistisk.
Men inte för mycket.

Men ärligt talat, 2013, så är det nog på tiden att du är över.

I've just about had it with you. 

Friday's Wisdom

Sinatra was swinging, all the drunks they were singing, we kissed on a corner then danced through the night

Merry Christmas

Dagens visa (Oh! Plaise à Dieu, lorsque tu me fais ces yeux-là)

Vi säger aldrig farväl, bara au revoir och på återseende!

Kvällens visa (nytt från Italien)

Sweet Late December

Det har hunnit bli andra halvan av december, favorithalvan sedan sex år tillbaka.

Inte julmaten - denna historia som upprepar sig själv - och inte heller Celine Dion som sjunger Ave Maria och gör mig oförklarligt melankolisk. Inte paniken över årets nyårsarrangemang, inte rimmen, det pliktskyldiga julstöket, pappas clementiner, mellandagsrean. Inte långfilmerna, inte ens Svensson Svensson, Tomten är far till alla barnen eller Braveheart, men någonting helt annat.

C, F, H och I. 
I perfekt avsiktlig bokstavsordning.
Hemvändarna.

Denna underbara skara flickor spridda över Europa, som i december återvänder och under några få, intensiva glöggsessioner låter sig återses och överösas av frågor och information.
Alltid för mycket som måste hinna bli sagt - alla så okvalificerade för sammanfattningar.

Några som redan är framme,
andra som snart komma skall.

Välkomna hem! 

Kvällens visa (they don't make music like this anymore)

16:e december - Min dag

Jag befarar att redogörelsen för min dag denna 16:e december kommer att resultera i ett av de minst exalterande blogginlägg ni någonsin läst.
Än värre är att denna måndag inte skiljer sig allt för mycket från mina övriga veckodagar här i staden jag en gång lämnat - dessa korta, mörka dagar i väntan på det nya året och terminsstart.
I väntan på dagar som jag inbillar mig att från och med slutet av januari ska skilja sig markant från rådande tillstånd av tristess.
I väntan på någon form av officiell nystart.

Som övriga dagar inleddes denna 16:e december med två koppar svart kaffe och en hallonsmoothie.
Därtill två nya mail om översättningsuppdrag i inkorgen. Inget av intresse.
Och ett nytt oroväckande mail från Lunds universitet angående (o)behörighet till ett masterprogram i lingvistik. Paniken i crescendo.

Ett dagens horoskop (som jag inte vet varför jag får) som påstod att jag borde vara flexibel bland mina lagspelare och att det skulle bli en produktiv dag.
Jag kände naturligtvis inte igen mig alls.

Eftermiddagen tillägnades genomgång av fotomaterial i ett tappert försök till något som möjligen kan liknas vid kreativitet.
Och det sedvanliga, rastlösa surfande på internet: dagstidningar, bloggar, annonser, nonsens...

För bara några månader sedan hade jag inte tid till någonting, och nu har jag tid till alldeles för mycket.
All denna livsfarliga tid till att begrunda sådant som borde lämnas obegrundat.

Hur jag saknar de dagar då jag inte hann tänka en enda vettig tanke från början till slut.

Kvällens visa

Krimsigare krams, längre långdans och raskare räv på isen

14:e december - I mina hörlurar

Jag upplevde aldrig någon Winnerbäckfrenesi under gymnasietiden,

det föll sig inte så helt enkelt. 

Men sedan stunden jag bestämde mig för att lämna Frankrike 
har hans musik varit min osvikliga följeslagare, 
som vore den essensen av allt svenskt.

Av sommaren och sedan länge bortglömda tonårsföreställningar, 
av hemlängtan och det efterlängtade språket, 
av minnena och nuet.

Det tog bara lite tid innan vi faktiskt förstod varandra.

13:e december - Något jag saknar

Ro

Körkort

Lokalsinne

De som är kvar i Paris

Sångröst

Morgonpigghet

Disciplinen att skriva en roman

Inspiration till att skriva detta inlägg

Julkänsla

Kontrollerbart hår

8000 foton på en hårddisk i Paris

och 100 böcker i en låda

Ett ID-kort

Tycke för Jansons Frestelse

och julklappar till alla 

I Know What You Did Last Night

Dagens visa (who knows)

12:e december - Mina framtidsplaner

Åh, dagens ångestladdade ämne i höstens Extreme-makeover life editions efterdyningar.
Att ha fyllt 25 och fortfarande inte kunna formulera sina framtidsplaner utan att de drar iväg över bladet
och vidare ut i en verklighet i konditionalis.

Det kunde varit enkelt, hade jag bara...

Men me voilà: obeslutsam, ofärdigutbildad, svårdefinierbar, knappt antagningsbar (desperat förhandlandes med Lunds universitet om min behörighet till vidare utbildning, ingen tycks förstå vad det är jag har gjort de senaste tre åren, hade jag bara vetat skulle jag talat om det för dem).

Med framtidsplaner på att bli lärare, språkkonsult, journalist, översättare, Fredrik Lindström-vikarie, författare, förläggare, jobba på ambassad, för EU, på DN eller för Nordiska språkrådet.
Vad som helst går an, egentligen. Så länge jag slipper att välja, så länge någonting nytt alltid föresvävar,
så länge det finns ett svindlande chissà?, ett löftesrikt vem vet? 

Vad gäller övriga framtidsrubriker hade jag nog alltid trott mig vara mer rafflande.
Tagit 25 år på mig att inse att jag egentligen är ganska konventionell.
Jag vill ha det där, ni vet.
Samma som så många andra.

På en plats där jag känner mig fullständigt språkligt och kulturellt inkluderad.
Där tillvaron känns självklar, och inte som ett ständigt föremål för ifrågasättande.

Det gör ingenting att många av er som förr tyckt mig vara spännande nu upplever mig som prosaisk.
Ser ni inte den obestridliga romantiken i att lämna ett främmande land för att återvända till utgångspunkten, att hitta något av substans på en plats man tidigare avskrivit, att medvetet få välja det som en gång automatiskt tillskrivits en, då kan jag inte hjälpa er.

Allt det där andra - jag har gjort det, jag bär det med mig, och - som Fred Astaire skulle sagt - ni kan inte ta det ifrån mig.

Thursday's Wisdom

Kvällens visa (I need some distraction, oh beautiful release)

11:e december - Något som gör mig ledsen

Jag har aldrig känt och kommer aldrig att känna en bättre människa än min morfar. 

Carl-Gunnar Sjögren.

CG.

Cege. 

Morfar som dansade med mig köket medan mormor plockade undan disken efter söndagsmiddagen.

Som ställde fram sin skrivmaskin och ställde upp på en 8-årings improviserade intervjuer. 

Som gjorde smidesljusstakar ute i förrådet, och gick med mig till kiosken för att köpa snusklubbor och sura snören. 

Som odlade potatis och jordgubbar i trädgårdslandet bakom huset.

Och visade mig de olika stjärnkonstellationerna. 

Som ritade teckningar, köpte Vickstabletter, bandade filmer och spelade boule.

Morfar som var intelligent, varmhjärtad, kreativ, tålmodig, god. 

Som gjorde det mesta en människa möjligen kan göra för andra. 

Utan att någonsin se det som en uppoffring. 

Det var länge sedan han gick bort nu.

Men jag tänker fortfarande att jag ska skicka vykort till honom, 

från alla mina destinationer. 

Ingenting gör mig mer ledsen än insikten om alla de stora, framtida stunder 

han inte kommer att närvara vid.  

Wednesday's Wisdom

Dagens visa (fritt fall)

10:e december - Mina rädslor

Jag vet ingen som är så oresonligt rädd för så mycket som jag.

För att hissar och flygplan ska störta till marken,
i verkligheten och på film.
(För i princip allt som trotsar tyngdlagen).
För åskan som går när jag är ensam,
för små utrymmen,
och vissa avsnitt av Criminal Minds.
För att sova ensam om nätterna,
och för att ni ska upptäcka att jag hoppade över den 9:e december.

Jag är rädd för de stora besluten,
och ibland mer för de små.
Livrädd för att ångra mig.

Jag är rädd för maktlöshet.
Situationer jag saknar kontroll över.
Allt jag inte vet någonting om.

Jag är rädd för allt man kan förlora:
städer, människor, drömmar, minnen, tid,
och övertygelser.

Men nu till den goda nyheten:

Jag har suttit i ett flygplan 21 gånger i år.
Jag har tittat på samtliga avsnitt av Criminal Minds,
och sovit ensam fler nätter än jag gjort de senaste fyra åren.
Jag har åkt en stor, funktionell hiss i rostfritt stål till 64:e våningen på Lebua State Tower i Bangkok,
och en fullständigt opålitlig hiss utan väggar till femte våningen på en studentkorridor i Lund.

Jag har sett Denzel Washington störta till marken,
och tagit livsavgörande beslut,
utan att ångra mig.

Jag har förlorat en stad, ett land och dess människor.
Och de drömmar som gick om intet tillsammans med övertygelserna.
Jag har onekligen tappat kontrollen och makten över enskilda situationer.
Jag vet mindre nu än någonsin förr.

Men den mest skrämmande insikten kvarstår: att jag kunde gått miste om allt detta,
på grund av något så substanslöst som rädsla.

Tuesday's Wisdom

Kvällens visa (that's how you follow me around)

Jag måste erkänna att jag inte hört talas om Sophie Zelmani förrän för någon vecka sedan.
Och det gör inte så mycket - 
hennes musik kunde inte dykt upp vid ett lämpligare tillfälle.

Monday's Wisdom

8:e december - Min politiska åsikt

Den här bloggen tycks ha gjort det till en regel att vara såväl politiskt som religiöst icke-konfessionell.
Det hade kunnat vara av ren princip, men desto troligare för att dess skribent är född tvilling och dessvärre ändrar sina åsikter efter rådande väderlek.

Men med hänsyn till (går)dagens lucköppning har undertecknad satt ihop en politisk/etisk trosbekännelse (de religiösa undertonerna varandes blott ett stilgrepp) som hon trots sin astrologiska läggning tror sig kunna stå för:

Jag tror på Europa. 

På människors rätt att röra sig fritt över gränserna,

på ett gemensamt regelverk,

på lika möjligheter till utbildning och arbete,

på samma villkor.

Jag tror på ett Europa som stärker ekonomin,

på fri cirkulation av varor, tjänster och kapital

på känslan av tillhörighet, gemenskap och jämställdhet. 

På ett Europa som tar vara på var nations styrka,

och hjälper till där det finns svagheter. 

I förlängningen tror jag också på Världen.

På världsmedborgarskap. 

På att geografiska gränsdragningar 

och etniska uppdelningar är livsfarliga. 

(det borde inte vara så, men vi vet att det är det) 

Att tro är viktigt,

men att religion skapar krig. 

Att kunskap är viktigast,
och information
och kommunikation.

Jag tror ock på vår jord. 

På ett gemensamt ansvarstagande,

på ren luft och vatten,

på småföretagare,

och på närproducerat.

På det ekonomiskt, miljömässigt och intellektuellt 

ödesdigra med monopol.

På de stora bolagens ondska. 

Jag tror på ett samhälle som fungerar tack vare mångfald. 

På ett kompletterande system.

Att inte alla kan eller bör bli akademiker,

eller rörmokare
och framförallt inte hen.

Jag tror på utsattas rätt till hjälp,

men också på individens ansvar.

På en reducerad statsapparat,

snarare än en allsmäktig. 

Jag tror på alla människors lika värde. 

Inte trots deras olikheter,

men tack vare dem. 

På loft och i lador (helgen som gick)

 Dubbelt födelsedagsfirande hos Elina på lördagskvällen... 

... fick söndagens (något forcerade) julmarknad att kännas som månadens bedrift. 

Kvällens visa (överflödig parentes)

7:e december - Mina hemligheter

Jag är medveten om att gårdagens lucköppning hade för ämne Mina hemligheter, i plural.
Men jag är inte en hemlighetsfull person.
Allt ni behöver veta står på dessa rader.
Eller någonstans mellan dem.

Det jag ger er ikväll är därför inte så mycket en hemlighet som det är ett tillkännagivande:

Att jag är överraskande glad att jag är här.
Att jag väldigt sällan tänker på dig, Paris.
Och att jag inte tänker ge mig av någonstans nu.

Det är som sagt inte mycket till en hemlighet.
Men ingen visste om det förrän alldeles nyligen.
Inte ens jag.

Dagens visa (we're too old to make a mess, dreams will keep me young)

6:e december - Mitt hem

Ämnet kunde inte dykt upp vid ett lämpligare tillfälle.
Problematiken hade inte kunnat vara mer laddad.
Tre bokstäver och den miljon frågor som påföljer.
Mitt hem?

Mitt första, vuxna hem låg under takåsarna på en parisgata till synes utan slut.
Om morgonen drack jag kaffe med öppet fönster och vinkade till guldsmederna som jobbade i byggnaden mittemot. De stunder jag fick uppleva där kommer ingenting att leva upp till igen, och det är en bitterljuv insikt.
Mitt nästa hem var en dunkel studio på en bakgata till ovannämnda våning. Jag hyrde den av busschauffören Bengt Andersson eller Anders Bengtsson eller något liknande, och kände mig hursomhelst mycket ensam och glömde att vattna mina blommor.
Sen kom rummet i Florens, via della vigna vecchia, med dess mörkgröna fönsterluckor och renässanskonst, med en vinter som frös självaste själen till is, och med stearinljus i tömda Chianti-flaskor och en från köket aldrig sinande doft av pesto.
Omvägen till Italien påföljdes av ytterligare en parislägenhet, som om fredagskvällarna absorberade jazzmusik från ett intilliggande tillhåll, och där jag på innergården firade mina 21 år och tänkte att äldre än så här behöver man väl aldrig bli.

Samma år träffade jag Y.
Två hem delade jag med honom - det ena för stort och det andra för litet.
Men det var Paris och det var vi.

Mitt nuvarande hem är ett rum i Helsingborg. Inte mitt flickrum, så som det var för många år sedan.
Här hänger inga ikeamotiv på Paris och här ligger inga Frankofontidningar på golvet. Jag lyssnar inte längre på Goldman och jag vet ärligt talat inte var mina Jane Austen-böcker tagit vägen. I mitt mitt nya hem hänger en julstjärna i fönstret. Här finns böcker om språkriktighet och sociolingvistik. Det står en laminofåtölj i hörnet, och morfars gamla smideslykta i det andra.
Men det är inte mitt, det är bara till låns.

Jag kan räkna till sju olika hem de sex senaste åren, och jag har aldrig varit hemlös.
Däremot - någonstans mellan ett svindlande Paris, ett böljande Toskana och den trygga hamnen i Helsingborg - kommer jag för alltid att förbli rotlös.

 Fördrink under takåsarna på Rue du Temple, Paris.
Med (från vänster) Sarah, Frida och Helene. 

 Pasta galore på Via della vigna vecchia, Florens. 

Sovrumsutsikt från jazzlägenheten i Belleville, Paris. 

Tillbaka i Helsingborg.

Kvällens visa (stormy weather)

And you and I know there'll be a storm tonight

Det har gått en månad nu, ungefär.
Jag brukade räkna dagarna, men jag har slutat.
Mitt svenska undantagsliv håller på att övergå till regel.
Tiden har tagit mig halvvägs, men inte riktigt i hamn.

Och det är sant att dagarna är långa nu. Fast det finns så lite dagsljus, och än mindre av det artificiella.
Vore det inte för min julkalender - med dess så lämpligt för var dag varierande figurer - hade jag kanske haft svårt att skilja dem åt.
Min onsdag var en traktor, min torsdag är en snögubbe.
Det är inte för att vara underfundig, det finns symbolik i nästan allt, om man letar.

Fråga mig framförallt inte hur här och nu är jämfört med där och då.
För det finns inga gemensamma nämnare.
Det är inte ens apples and oranges.

Detta häret och nuet - kalla det vad ni vill.
En transportsträcka, ett vakuum, ett status quo, ett väntan på Godot, på bättre tider, på längre baguetter, på antagningsbesked, beslut, på ett nytt år.

Det finns inget annat att göra.
Det är lika orimligt att börja om på nytt en december, som det är att skaffa sig sundare vanor en fredag.

I torsdagskvällen väntar jag på stormen, den utlovade.
Den verkliga och den symboliska.
Jag är förberedd,
här i mitt undantagstillstånd.

5:e december - Min blogg

Den här bloggen har nog genomgått fler identitetskriser än en genomsnittlig gymnasietjej.
Den har länge letat efter sitt raison d'être, något som skulle kunna rättfärdiga den, definiera den.
Förgäves har den sökt efter klistret som håller allt på sin plats, eller att erbjuda ett så pass språkligt kvalitativt innehåll att allt kunnat stå för sig själv.
Vart ord för sig.

Jag har skrivit i över sex år nu, och den här bloggen blir aldrig mer än vad den är: en distraktion, en anledning till att prokrastinera viktigare saker, ett flickrum att hänga i, en övning i svenska språket, en spegel som bekräftar min egen existens, en ursäkt till att inte skriva något med mer substans, ett språkligt experiment, ett alterego.

Den här bloggen kommer aldrig att handla om politik eller dagsaktuella händelser.
Och inte heller uteslutande om varken Frankrike, Italien eller Sverige.
Och skulle ni en dag hitta ett recept publicerat på den här bloggen, så kan ni misstänka att något står mycket, mycket galet till...

Den här bloggen har som enda ändamål att hålla en lika hög mysfaktor som att sitta med en kopp te under en filt en oktoberkväll innanför regnet.

Jag räknar den till mina allra bästa vänner.
Utan den hade tillvaron känts betydligt snävare.

Kvällens visa (I won't say anything at all)

4:e december - Något jag älskar

Jag hade visserligen kunnat prata om mina bröder igen. Och kaffe. Och det där havet. Och böcker i vingliga staplar på golvet och jordglobar som lyser och mina vänner som är spridda över Europa och rött vin och regn på en söndagseftermiddag. December och tumvantar och mångator på spegelblanka vattenytor och flygplatser (men inte flygplan) och reseskildringar och svensk sommar och synonymordböcker och mycket därtill som är helt orelaterat.

Men jag valde det som låg mig varmast om hjärtat.

Tiramisu. 

3:e december - Min familj

Hur lång tid har ni? 

De bäst lämpade adjektiven för min familj är spretig och svårdefinierad. Det liksom tycks mig att det finns människor lite överallt som jag på något vis kan räkna till min familj - pappor, styvpappor, mammor, styvmammor, halvsyskon, styvsyskon, need I go on? - och för detta är jag också oerhört tacksam.
På så sätt finns det alltid någon att umgås med, att bli vansinnig på eller att låna en grön t-shirt av, och julafton firar jag minst tre, fyra gånger om året.

Jag har två småbröder (halvsyskon om vi ska vara noga, men de framstår som förvånansvärt hela för mig) som båda är 18 år. Den ena är så lik mig till utseendet att man nästan måste tycka synd om honom, och den andra - som jag inte tycks dela något genetiskt material med alls - har istället haft som vana att prova mina skor och mitt läppglans vid diverse tillfällen under sin uppväxt. Vi liksom fann varandra på det sättet istället.
Den ena spelar hockey och den andra dator - båda oupphörligen och på hög nivå.
Och är duktiga på språk...

Jag har alltid tänkt att med alla dessa före-detta makar och makor, nya respektive, hans barn och hennes barn och oj-är-vi-kusiner?!, så hade vi kunnat organisera en riktigt gemytlig tomten-är-far-till-alla-barnen-jul.

Men av någon anledning så opponerar sig alltid min mamma...

(Robin.
Thailand, december 2012) 

(Johan.
Paris, april 2012)

1:a december - Vem är jag?

Fräknig och fullständigt okontrollerbar (enligt andras utsago, naturligtvis) föddes jag i Helsingborg på Sveriges västra kust för ganska precis 25 år och sex månader sedan, och vid denna horisont befinner jag mig nu på nytt. Däremellan har livet tagit många omvägar; den längsta var via Paris och varade i sex år. I detta Europas mitt (i alla fall enligt Herman Lindqvist, som vid intervjuer bjuder på ovanligt god Campari) lärde jag mig franska, jobbade som mässvärdinna, jobbade på resebyrå, på hostel, och senare som språkassistent för Wall Street Institute och som frilansande översättare. I fyra av de sex åren bodde jag med Y i elfte och tolfte arrondissementet. Vi reste till Spanien, England, Österrike, till södra och norra Frankrike, till Thailand och en miljon gånger till Italien.
I maj tog jag en fransk kandidatexamen i lingvistik/översättning, firade mina 25 år genom att bli skjutsad på en blekrosa skrivbordsstol över en takterass i Rom, åkte till Sverige för att se min mamma gifta sig, nådde fram till ett vägskäl, lämnade Frankrike och i oktober återvände jag hem.

Saker jag skulle ha svårt att leva utan är svart kaffe om morgonen, havet, grammatik, långa diskussioner (som inte leder fram till någonting), vetskapen om att det finns ett Toskana, smulpajer av alla dess slag, kostymdraman, Sheldon Cooper och Bodil Malmsten.

Till våren hoppas jag på att läsa Media & kommunikation vid Lunds universitet, och när jag blir stor ska jag ha ett presskort och ett kökslampa i Art nouveau-stil.

Och möjligtvis lära mig ryska.