Det har gått en månad nu, ungefär.
Jag brukade räkna dagarna, men jag har slutat.
Mitt svenska undantagsliv håller på att övergå till regel.
Tiden har tagit mig halvvägs, men inte riktigt i hamn.
Och det är sant att dagarna är långa nu. Fast det finns så lite dagsljus, och än mindre av det artificiella.
Vore det inte för min julkalender - med dess så lämpligt för var dag varierande figurer - hade jag kanske haft svårt att skilja dem åt.
Min onsdag var en traktor, min torsdag är en snögubbe.
Det är inte för att vara underfundig, det finns symbolik i nästan allt, om man letar.
Fråga mig framförallt inte hur här och nu är jämfört med där och då.
För det finns inga gemensamma nämnare.
Det är inte ens apples and oranges.
Detta häret och nuet - kalla det vad ni vill.
En transportsträcka, ett vakuum, ett status quo, ett väntan på Godot, på bättre tider, på längre baguetter, på antagningsbesked, beslut, på ett nytt år.
Det finns inget annat att göra.
Det är lika orimligt att börja om på nytt en december, som det är att skaffa sig sundare vanor en fredag.
I torsdagskvällen väntar jag på stormen, den utlovade.
Den verkliga och den symboliska.
Jag är förberedd,
här i mitt undantagstillstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar